I tre volti della paura (1963)

alt. titel: I skräckens klor, Tre rædselsnætter, Black Sabbath, The Three Faces of Fear, The Three Faces of Terror

Mario Bava har börjat jobba med färgfilm och verkar älska det så mycket att man misstänker att han tog med sig den hem efter varje dags inspelning och gjorde onämnbara saker med den.

Slutresultat går förstås inte att invända mot rent visuellt och vi får en aning om vad som komma skall redan när Boris Karloff hälsar oss välkomna mot en psykedelisk bakgrund av djup karmosin och illande kungsblått. Black Sabbath är nämligen en episodfilm, uppbyggd av tre delar, och det är Karloffs jobb att först varna oss för att det kan sitta vampyrer bredvid oss på biografen och sedan att se till att vi inte blir attackerade av spöken på väg hem från den.

Just det där med vampyrerna känner Karloff alldeles särskilt väl till eftersom han själv är med i mittensegmentet med rubriken ”I Wurdalak” (hans enda vampyrroll). Det är en adaption av Aleksej Tolstojs (en slags kusin till den mer välkände Lev eller Leo Tolstoj) “The Family of the Vourdalak” och frågan är om man ska tolka in något i det faktum att Bava både här och i Black Sunday utgått från den slaviska vampyrtraditionen, snarare än den europeiska?

Här berättas om hur den unge och stilige Vladimir hittar en huvudlös kropp och tar den med till närmsta hus. Där bor bröderna Girgio och Pietro med systern Sdenka samt Giorgios fru Maria och deras barn Ivan. De blir glada när de förstår att kroppen tillhör den fruktade skurken Alibeq men ledsna eftersom deras far Gorca ännu inte kommit tillbaka efter sin jakt på just Alibeq. Gorca varnade sina barn för att om han skulle komma hem efter midnatt den femte dagen ska de inte släppa in honom i huset. Gissa vad de gör när Gorca kommer hem just när klockan slagit sina tolv slag? Vladimir bryr sig inte om vilket eftersom han blivit blixtförälskad i den yppiga Sdenka och är fullt upptagen med att försöka få henne att rymma med honom.

Vampyrdelen omsluts av ”Il telefono” och ”La goccia d’acqua” (The drop of water). Den första är en ganska tajt liten historia om Rosy som får hotande telefonsamtal när hon är ensam hemma av någon som verkar kunna iaktta hennes minsta rörelse. Den sista historien vet att berätta om vådan av att försöka sno saker från de döda. Sjuksköterskan Helen Chester får med all önskvärd tydlighet känna på det när hon stjäl en dyrbar ring från ett nyss avlidet medium.

Ja, jäklar vad Bava älskar färger. Till och med Helen Chesters påvra lägenhet är full av mättade, bruna nyanser och lyses upp av ett giftigt absinthskimmer varje gång åskan dundrar utanför fönstret. När det gäller den sista spökdelen har Bava fått till samma känsla av rymd som i det du Grandska slottet från I Vampiri när vi kommer till den döda kvinnans bedagade våning. Vilken dessutom är smockfull med katter, tarotkort och dockor. Creepy as fuck…

Det karmosinröda sparar Bava emellertid till de slaviska vampyrerna och även om stugan är trång finns det förstås en öppen trappa att filma från alla vinklar som tänkas kan. Jag börjar ana att regissören gillade något med dynamiken som skapas när skådisar springer upp eller ner i en trappa. Med färgfilm blir likheterna mellan Bava och Hammer bara ännu mer övertydliga, särskilt i de historiska andra och tredje segmenten (1800-talets Ryssland och tidigt 1900-tal i London).

Tyvärr bjuder just ”I Wurdalak” inte på några särskilda överraskningar om man är någorlunda van vid vampyrfilmatiseringar och det skulle jag nog vilja påstå att jag är. Lite trist då att det är Black Sabbaths längsta del. Tydligen ska detta å andra sidan vara en av de tidigaste exemplen där ondskan faktiskt inte får sitt straff, utan regerar fullkomligt i en hel familj (The family that slays together, stays together). Kvinnors irrationella beteende tycks däremot tidlöst eftersom ganska mycket fokus kommer att hamna på Ivans mor Maria, vilken blir den som ser till att det hela kan fortgå genom att vägra låta pappa Giorgio hugga sin son i hjärtat med en stor kniv.

Däremot var som sagt både ”Il telefono” och ”La goccia d’acqua” föredömligt ekonomiskt berättade. ”Il telefono” var rolig ur ett gialloperspektiv eftersom vi här får ett par klassiska mördarhandskar som tvetydigt letar upp en blänkande förskärare. Det är bara det att det är ett par bruna handskar som sitter på ett par finlemmade kvinnohänder istället för de vanliga svarta som brukar pryda betydligt kraftigare labbar. Dessutom lyckas historien på nästan ingen tid alls ge intryck av en imponerande bakgrund bara genom antydningar och halvkvädna visor på ett sätt som känns spännande och intressant istället för irriterande.

I den mån Black Sabbath bjuder på några skrämseleffekter går de dock främst att återfinna i ”La goccia d’acqua”. Annabelle ain’t got shit i jämförelse med det som hemsöker Helen Chester! Knepet med att låta det droppande vattnet och den surrande flugan fungera som Poes infernaliska hjärtslag är smart, särskilt som det kan användas för att antyda att det hela ännu inte är slut när segmentet löpt ut.

Däremot känner jag mig inte helt säker på vad jag tycker om den lilla avslutningen som Boris Karloff som sagt står för. Tydligen ska producenten Salvatore Billitteri ha antytt för Bava att ”La goccia d’acqua” skulle utgöra en alltför bister avslutning. Därför får vi istället något slags metainslag där kameran panorerar ut från Karloff på hästryggen för att visa att han bara sitter på en mekanisk kuse medan det springer fullt med folk omkring honom med tallkvistar i nävarna för att simulera ett förbirusande skogslandskap. Damn you Salvatore!

Nice. Not thrilling, but nice.

Det var inte så länge sedan Filmitch skrev om filmen och också tipsade om att den fanns tillgänglig via bibliotekssajten Cineasterna.