Five Across the Eyes (2006)

Så många frågor… Hur kan Five Across the Eyes ha fått en DVD-release? Hur kan det finnas en artikel på Wikipedia? Vilket geni kom på att dra ut på det hela i i 94 jävla minuter? Hur i hela helvete kan filmen ha EN EGEN HEMSIDA?! Men ska man nu gå direkt på pudelns kärna är väl den mest grundläggande av frågor: varför existerar eländet överhuvudtaget?

Jo, tydligen finns det två killar, Ryan Thiessen och Greg Swinson, som blev kompisar i späd scout-ålder och sedan dess gjort olika filmprojekt tillsammans. Med inspiration från klassiker som TCM, Halloween, The Evil Dead och Tourist Trap tömde de till slut sina sparkonton, lånade Gregs mammas minibuss och gjorde Five Across the Eyes.

Och surfar man runt på rätt (i det här fallet fel) webbsidor skulle man kunna tro att det blev deras stora genombrott. Den of the Geek sprutar ur sig superlativ som ”low budget shocker” och ”terrifying debut picture” medan Eat my Brains! menar att filmen tog ”the genre convention of teenagers lost in the middle of nowhere and then subverted our expectations”. För en gångs skull är dock IMDb-betyget mer rättvisande: 2,7.

För Five Across the Eyes är så hjärnsvidande, ögonutgrävande, hjärtstilleståndsframkallande, skjut-mig-nu-usel att den lyckas med konststycket att få filmer som Mr. Bricks: A Heavy Metal Murder Musical att framstå som det mest genomtänkta som någonsin hamnat på en DVD-skiva.

Upplägget är följande: fem tjejer är på väg hem efter en fotbollsmatch. Eftersom bara en av dem har körkort (de använder hennes mammas minibuss) antar jag att de ska vara i high school-åldern. De har av oklar anledning tagit någon slags genväg hem och är nu fullkomligt bortkollrade. Detta eftersom ingen av dem uppenbarligen har tillräckligt med hjärnkapacitet att läsa en karta och de lever i en tid när GPS inte var var kvinnas egendom.

De stannar till vid en ödsligt belägen bensinmack för att fråga om vägen och medan körkortsinnehavaren är upptagen med att retas med en av de andra lyckas hon köra på en parkerad bil. I en handvändning freakar hela gänget ut som om hon istället kört på och dödat en hel dagisgrupp (komplett med teddybjörnar, barbiedockor och hundvalpar).

De lyckas övertala henne om att ägaren inte såg något, att de som sitter utanför och tittar på antagligen inte bryr sig och att hon borde rivstarta därifrån. Sagt och gjort, men efter ett par minuter av fortsatt skrik och panik i bilkupén blir det hela ännu värre eftersom de plötsligt förföljs av en bil med ett trasigt framlyse på de smala grusvägarna.

Thiessen och Swinson må hävda att de skrev ”manus” till Five Across the Eyes tillsammans med en kompis vid namn Rick Stroud men jag är inte övertygad. Innehållet i filmen är så pass lösryckt, tunt, segdraget och dessutom tråkigt att det mycket väl kan ha improviserats i stunden. Av de fem stackars skådisarna krävs främst förmågan att kunna skrika, grina och snora sig igenom tagning efter tagning. Obegripligt nog finns det också två personer som tycks ha varit ansvariga för filmens musik. Obegripligt eftersom den hela tiden är på så låg volym att jag eventuellt skulle kunnat acceptera att ingen i bilen kommer på idén att stänga av bilradion. Om det inte vore för att ingen radiostation i mannaminne skulle få för sig att spela ett så generiskt gratis-musik-soundtrack.

Utseendemässigt är grynigt, skakigt och helt enkelt fruktansvärt fult. Bildvalen antyder inte något slags genomtänkt berättande utan tycks snarare handla om att komma runt det faktum att budgeten inte gav utrymme att filma några större mängder goreeffekter. Det kan möjligen vara första gången som jag tror att det hela faktiskt hade blivit bättre av att göras som en found footage. ”Problemet” med att förklara varför någon av tjejerna måste filma hela tiden är ändå en andeviskning jämfört med att behöva förstå varför det hela är så undermåligt gjort av den som nu hållit i kameran (IMDb lägger skulden på en Chris Reed).

Om du har som livsmål att se alla filmer som vunnit pris vid Southern Appalachian International Film Festival i Johnson City, Tennessee, be my guest. Men jag skulle starkt rekommendera ett byte av livsmål. Jag har hört att det finns alldeles för få Youtube-kanaler där folk recenserar offentliga toaletter.