72 minuter och 69 döda ungdomar. Det är Anders Behring Breiviks bittra arv. En man som, med Åsne Seierstads ord, obegripligt nog är ”en av oss”. NRK:s välkonstruerade serie 22 juli blev det incitament jag behövde för att ta mig an de två Utøya-filmerna det inte blev av att se för två år sedan när de hade premiär: amerikanska 22 July av Paul Greengrass och norska Utøya 22. juli av Erik Poppe. Av bara farten passade jag också på att se om Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya.

Två saker gör det lättare för mig att ”ta in” Utøya-händelsen på ett sätt som är omöjligt med exempelvis 9-11 eller förintelsen (apropås förra veckans inlägg om Shoah). Dels händer det i Norge, vilket är så nära och likt Sverige att det lika gärna skulle kunna ha hänt här. Dels är nästan 70 pers tillräckligt få för att det hela på något plan ska bli greppbart. Samtidigt är det å andra sidan obegripligt många med tanke på en enda gärningsman, vilken dessutom sköt många av sina offer på nära håll.

Rent filmiskt är det intressant att de fyra skildringarna är så pass olika. Men med tanke på att filmerna hade premiär samma år var kanske varje produktion medveten om de andra och därför bemödade sig att att göra något annat?

Greengrass version av händelseförloppet spenderar förhållandevis lite tid på själva attackerna (bombdådet i regeringskvarteren och skjutningarna på Utøya) men desto mer på efterspelet. Regissören och manusförfattaren låter oss i publiken följa dels rättsprocessen mot Breivik, bland annat via advokaten Geir Lippestad, dels kampen för Viljar Hansen att återerövra sitt liv efter att ha blivit livshotande skadad.

22 July dras tyvärr med en hel del problem som filmprodukt betraktat, samtidigt som jag har svårt att låta dem tynga ned Greengrass ambition allt för mycket. Det är uppenbart att han gjort sitt allra bästa för att inte låta sin film bli vare sig sentimental eller exploaterande på offrens bekostnad. Berömvärt, men samtidigt en ambition som tyvärr gör slutresultatet opersonligt och förhållandevis oengagerande. Jämfört med Erik Poppes film känns den smått triumfatoriska fokuseringen på just Viljars historia dessutom stereotypt och…dare I say it…amerikanskt.

Den norska Utøya 22. juli har valt ett radikalt annat sätt att berätta sin historia. Här får vi följa den unga Kaja i realtid och en obruten tagning under kanske en kvart innan helvetet bryter loss på ön och ända till det bittra slutet. I hennes berättelse reduceras Breivik till en avlägsen skuggestalt – någon som syns mot horisonten i Utøya-skogarna men som främst representeras av skotten som ekar mellan de raka furorna.

Kameran som hela tiden följer Kaja i spåren gör framställningen intim och klaustrofobisk. I vissa lägen blir den dock tyvärr en smula segdragen eftersom det ibland bara handlar om att ligga och trycka i någon håla som harpaltar i väntan på jägaren och hans bössa. Med TV-serien i bagaget tvingas jag erkänna att dess berättande, vilket sprang ur flera olika perspektiv, tilltalade mig mer.

Å andra sidan ger filmens norska språk den ett klart försteg framför Greengrass tunga norsk-engelska brytningar. Samtidigt kan jag på ett sätt förstå varför den amerikanska produktionen ändå valde att använda norska skådisar som pratade engelska. Den eventuella styltigheten kan i viss mån uppväga att alla egennamn får en distinkt norsk klang. I 22 July säger skådisarna faktiskt ”Anders” på renaste norska istället för att bräka ”Ääääääändöööörs” med distinkt amerikanskt uttal.

Men både TV-serie och fiktions-filmer får se sig ”slagna” av Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya. Jag måste erkänna att jag var ganska nyfiken på om den skulle motsvara upplevelsen jag fick när jag såg den, helt ospoilad, för första gången på Malmö filmdagar. Och det gjorde den med besked. Om något påverkades jag ännu mer av att detta är en film som, till skillnad från de andra två, är ”på riktigt”. Den lyckas slå sig in med en perfekt avvägning mellan det känslosamma och det analyserande, mellan det sanningsenliga och det fiktiva, mellan det distanserande berättandet och det självupplevda helvetet.

Även om jag kunde känna vissa förbehåll gentemot den norska spelfilmen framstår ändå den och Rekonstruktion Utøya som betydelsefulla sanningsvittnesskildringar. Berättelser som på sinsemellan väldigt olika sätt försöker göra det obegripliga begripligt. Som vill få oss som inte var på plats att ändå förstå och på så sätt aldrig glömma.

(IMDb ger vid handen att det också finns en film från 2012 med titeln Utøya Island. Med tanke på produktionsåret, det faktum att speltiden löper på blott 60 mins och ett betyg på 1,6 ligger det nära till hands att den försöker vara en enkel och smaklös incashning på tragedin. Särskilt som regissören Vitaliy Versace också står bakom uppenbara rip-off-produktioner som The Jungle Book (2016), Aladdin (2019) och Cast Away (2019).)

22 July (2018)

Utøya 22. juli (2018)

Rekonstruktion Utøya (2018)

22 juli (2020)