Man skulle kanske kunna tro att Selma Lagerlöf med sin Jerusalem velat skriva en allegorisk roman. Kanske beskriva hur religiösa slitningar, liknande dem mellan judar, kristna och muslimer om den heliga staden, lika gärna kan uppstå på hemmaplan. Hela första halvan av romanen utspelar sig nämligen inte alls i österlandet, utan i en ursvensk dala-socken.

Här finns bland andra Stor Ingmar Ingmarsson som likt generationer av ingmarsöner före honom bebor den burgna Ingmarsgården. Han efterträds av dottern Karin som tack vare sitt olyckliga äktenskap till fyllhunden Eljas ser sig tvungen att inhysa sin lillebror (gissa tre gånger vad han heter?!) hos skolmästare Storm. När Eljas väl trillat av pinn är Ingmar hemmastadd hos sin fosterfamilj och inte minst dragen till skolmästardottern Gertrud.

Men orosmolnen hopar sig över bygden. Till kyrkoherdens stora förtret har Storm byggt ett missionshus där folket samlas för att höra skolmästaren lägga ut texten om sådant han tycker att kyrkoherden inte förklarat tillräckligt väl där uppe i predikstolen. Storm har själv inte en tanke på att vara en ersättning för de vanliga kyrkopredikningarna, han ser sig enbart som ett underlättande komplement så att församlingen ska kunna komma ännu närmare Gud.

Skolmästare Storm har dock missbedömt efterfrågan på att få lägga ut texten om Guds ord. En söndag ställer sig den mildsinte Hök Matts Eriksson upp och frågar om inte han kan få dela med sig av sina predikningar när ”anden kom[mer] över mig”. Och därmed står väckelse-dörren vidöppen för den nye förkunnaren av Guds ord i trakten, Johan Hellgum, gift med Stark Ingmars dotter Anna Lisa. Snart har mannen, som också påstår sig kunna hela människor, samlat en liten skara omkring sig, vilka ämnar leva rättfärdigt och i enighet. Tyvärr innebär det att de tvingas bryta med de nära och kära som av olika anledningar inte har någon större lust att ansluta sig till ”Hellgumianerna”.

Nå, till slut kommer dock både boken och de svenska bönderna fram till det heliga landet. Lagerlöfs ambitiösa berättelse spänner som synes över både flera generationer och två olika kontinenter. Tyvärr har jag själv svårt att få ett tydligt sammanhang genom hela romanen. Det finns någon slags grundhistoria som vilar hos Ingmar Ingmarsson d.y. men Lagerlöf har plockat med så många andra personer och historier att jag från gång till annan sitter och funderar på ”varför berättar Selma det här”?

Tyvärr är det inte alltid jag får svar på den frågan. Ibland ska syftet bliva uppenbarat längre fram, det tydligaste exemplet i det fallet torde vara när läsaren hals över huvud blir inkastad i berättelsen om atlantångaren L’Univers undergång på väg från New York till Le Havre. Men ibland fattar jag verkligen inte om det finns någon poäng med den aktuella utvikningen eller om den bara ska addera lite lokalfärg eller underhållning.

Jerusalem är intressant i så måtto att romanen sällan utvecklas i den riktning som jag tror att den ska göra och jag tror att den säkert kan vinna på en eller ett par omläsningar. Från Kejsaren av Portugallien tycker jag mig känna igen en skarp penna när det gäller insikter i det mänskliga psyket och jag blir flera gånger överraskad över hur djupt Lagerlöf dyker i ämnen som självmord och psykisk ohälsa. Här tillkommer, föga förvånande förstås, ett starkt fokus på religiositet, gudstro och kärlek (utöver den mellan far och dotter). Trots att jag uppfattar författaren som djupt troende beskriver hon de olika inställningarna till Gud och kristendomen med en befriande neutralitet. Möjligen lägger hon en röst på hederligt arbete och (köttslig) kärlek mellan människor, snarare än religiöst svärmeri och abstrakt kärlek i anden, men det är verkligen inget fördömande utslag. Den lilla församlingen i Jerusalem må vara idealister men de försöker göra gott i en hård värld och är långt ifrån blåögda idioter.

Men av någon anledning måste jag ändå kämpa för att ta till mig det allra mesta som författaren vill berätta om. Kanske har jag svårt att komma överens med språket, som jag tycker är lite tråkigt? Men det har också något att göra med själva innehållet, för Lagerlöf är knappast mer gammalmodig än exempelvis Jane Austen, Jules Verne, Arthur Conan Doyle, H.G. Wells eller Charles Dickens som jag läser med betydligt större behållning.

Nej, jag börjar inse att Lagerlöf nog inte är författaren för mig. Jag kan se hennes styrkor och färdigheter, jag har bara inte vett nog att uppskatta dem.