alt. titel: Gud finns, hennes namn är Petrunya, God Exists, Her Name Is Petrunija

Stämningen är hög bland männen som står och fryser häcken (samt sannolikt alla övriga kroppsdelar och lemmar) av sig vid stranden. Den långrandige prästen är äntligen klar med sina välsignelser och slänger till slut ned träkorset i floden. Traditionen stipulerar att den som först får tag på korset i den iskalla flodfåran kan åtnjuta ett helt år av lycka eller tur.

Men döm om männens förvåning när den som först håller det åtrådda föremålet i näven är en kvinna som plötsligt gett sig in i leken genom att hoppa i floden med kläderna på. Så får det väl ändå inte gå till?! Det är ju männens sak, männens tradition, männens lycka. Prästerna försöker gjuta olja på vågorna medan kvinnan passar på att försvinna.

Och därmed blir det en polissak av det hela. Snart står lagens långa arm på tröskeln till huset där Petrunija bor med sina föräldrar, till mamma Vaskas stora förfäran. Hur har hennes dotter kunnat få för sig att vanhelga en religiös ceremoni på detta sätt? Pappa Stojan är lugnare till sinnet, han har förtroende för sin dotter och tycker att hon måste få hävda sin rätt till att också få vara med i kampen om korset.

Men varken mor eller far kan förhindra att polisen tar med sig Petrunija till polisstationen där emellertid den stridbara reportern Slavica vakar tillsammans med sin kameraman. Nu följer en långdragen process där både polis och prästerskap vill få Petrunija att frivilligt lämna ifrån sig det heliga föremålet samt erkänna att hon hade fel när hon försökte få tillgång till samma lycka som männen.

Tjahapp, då var mitt livs första makedonska film sedd. Nå, Gud finns… är ett samarbetsprojekt mellan Makedonien, Belgien, Frankrike, Slovenien och Kroatien. Som vanligt är det alltid intressant att se film från ett land som jag knappt ens skulle kunna peka ut på en karta. Hur sannfärdig filmens bild av landet och kulturen är går säkert att diskutera, särskilt som redan titeln antyder att här har vi en film med ett Budskap.

Så vitt jag förstår Gud finns… vill regissör och manusförfattare Teona Strugar Mitevska (tillsammans med medmanusförfattare Elma Tataragic) ifrågasätta ojämlikhet och manliga maktstrukturer genom att sikta in sig på religionen och dess traditioner. Men innan dess har vi fått en snabbskiss av Petrunijas vardagsliv och det är ingen skrattfest ens innan hon kastade sig i floden. Rollen spelas av Zorica Nusheva och det på ett sådant sätt att jag ibland blir lite tveksam över om hennes prestation hänger på dåligt skådespeleri eller bara är ett utslag av kulturskillnader, alternativt arty-farty-film, som jag inte förstår. Nusheva framstår nämligen ofta som antingen märkligt tvär eller i princip avstängd. Den tunga kroppen sitter orörlig i förhörsstolen och blicken är tom.

Alltnog, jag uppfattar att det för filmens händelseutveckling spelar en viss roll att Petrunija är en historiker med universitetsexamen men som aldrig verkar ha haft ett ”riktigt” jobb i större delen av sitt liv. Möjligen med undantag för servitris och här ställer jag mig verkligen undrande om ”servitris” ska uppfattas som någon slags eufemism för ”prostituerad”. Klart är i alla fall att chefen på den anställningsintervju hon travar iväg på ser det som fullkomligt självklart att han ska kunna tafsa på henne för att sedan förklara att en så anskrämlig kvinna som hon aldrig skulle kunna få ett jobb på hans fabrik.

Petrunija startar alltså i underläge i flera avseenden och därför blir också hennes fråga till prästen (som försöker få henne att lämna ifrån sig korset) relevant: om han är mån om hela församlingens fromma, varför vill han då förneka henne den enda möjlighet till lycka eller tur hon kanske haft i hela sitt liv? Bara för att hon är kvinna?

Att mobben av män som skanderar ”hora!” åt henne utanför polisstationen inte tycker att hon är värd samma möjligheter som dem råder det ingen större tvekan om. Inte heller att de sannolikt inte är över hövan religiösa om det inte handlar om att hävda sin ”uråldriga” rätt till traditioner som utestänger kvinnor.

Möjligen skulle man kunna dra filmens religiösa innehåll så långt som att se Petrunija som en veritabel Jesus-gestalt. Om inte annat tvingas hon utstå både förhör och en slags golgata-vandring. Men i slutänden blir Gud finns… en smula trubbig i både liknelser och budskap. Särskilt som jag får intryck av att filmen dessutom velat baka in exempelvis kommentarer om modernitet kontra tradition, förutsättningarna som möter förvärvsarbetande kvinnor och medias roll.

Mer intressant än bra blir tyvärr slutomdömet. Men hey, nu har jag i alla fall sett en makedonsk film!