Jag hade nästan hunnit glömma bort att jag redan läst de två första delarna i Madeleine Bäcks Vandrar-trilogi – Vattnet drar och Jorden vaknar – när jag väl snubblade över Berget offrar. Kanske berodde det också på att jag efter Jorden vaknar kände mig ganska nöjd med en bok-duo och inte hade något större behov av en trilogi.

Det har gått ungefär ett halvår sedan de kataklysmiska händelserna i Jorden vaknar och det vore väl synd att säga att Krister, Beata, Gunhild och Jenny äntligen känner sig särskilt lugna, trygga eller harmoniska. Krister vill inte kännas vid sin kraft, att han skulle vara den första Channakk – väktaren – på 150 år. Han är mest rädd för att han oavsiktligen ska blåsa skallen av någon, Scanners-style. Beata har förstås inte alls gjort sig av med den farliga stenen på någon Ålandsfärja, den ligger istället och bidar sin tid i hennes garderob. Och Jenny försöker fly undan den fruktade Harta i Falun, väl medveten om att det egentligen är meningslöst.

Rent språkligt och tempomässigt tycker jag att Berget offrar varken är bättre eller sämre än sina två föregångare. Bäck har ett bra grepp kring både dialog och miljöbeskrivningar. Det är heller ingen större kvalitetsskillnad oavsett om berättelsen ska gå långsamt eller dra på mer fart. Däremot blir det tempomässigt väl mycket av långsamheten. Jag kan förstå att en författare vill dra ned på takten efter ett det crescendo som var slutet i Jorden vaknar. Samtidigt är risken stor att det då känns som om historien sackar av och börjar om på nytt, när jag som läsare egentligen var ganska färdig med den. Jag påminns om en av mina största invändningar mot Die Hard 3, vilken är upplagd precis så; flera påhakade slut som alla känns mer eller mindre krystade.

Men att Bäck tar väl god tid på sig för att ladda inför det absoluta slutet på trilogin är ändå inte ett lika stort problem som att kontinuiteten mellan del två och tre inte finns där. Nog för att det var ett tag sedan jag lyssnade på Jorden vaknar, men jag tror inte att det bara var därför jag hade svårt att se hur hotet i de två första böckerna fördes vidare till den tredje. Det kändes snarare som om författaren plötsligt introducerade en helt ny fiende som inte alls fick samma möjlighet att grundas som de tidigare. Att den sedan dessutom på något sätt eventuellt hängde ihop med fasan som våra huvudpersoner varit tvungna att slåss emot tidigare gjorde det hela ännu luddigare.

Tyvärr finns det också en risk att själva inläsningen påverkade Berget offrar negativt. Jag är inte helt säker, men tror att det den här gången var en annan uppläsare jämfört med de tidigare böckerna. En uppläsare som på det hela taget gjorde framställningen en smula platt, utan stuns.

Trilogin som helhet är stabil – Bäck är framförallt bra på antydningar, fullt ös-beskrivningar och äckeleffekter. Synd bara att det fanns så lite av alla tre delarna i just Berget offrar. Men av de svenska skräck- eller fantastikförfattare som jag nu hunnit testa tycker jag absolut att Madeleine Bäck ligger över medel. Själv skulle jag dock rekommendera presumtiva läsare att lägga krutet på de två första delarna och hoppa över den tredje om det inte var så att man fullkomligen förälskade sig i persongalleriet. För då finns förstås en poäng att få följa dem i ytterligare en del. Själv blev jag inte inte riktigt så betagen.