Duck Soup (1933)

alt. titel: Fyra fula fiskar, En tosset diktator

”Hail, Hail, Freedonia/land of the brave and free!”

Nå, det finns kanske anledning att fråga sig hur lyckligt lottat landet Freedonia egentligen är. Tack vare att den stenrika mrs. Teasdale vägrar låna ut ytterligare 20 mille för att bättre på statskassan om det inte sker ett radikalt skifte hos landets styresmän är det nu hastigt och lustigt Rufus T. Firefly som håller i tyglarna. Mrs. Teasdale hävdar att han är nationens ”most able statesman” men det torde vara en sida hos Firefly som endast hon uppfattar. Det vi i publiken ser är nämligen en kulsprutesnackande man vars enda ambition i livet eventuellt skulle kunna vara att lägga rabarber på sin välgörerskas förmögenhet genom att få henne att gifta sig med honom.

Men Firefly har en konkurrent – den sylvanske ambassadören Trentino. Vad ingen vet är att Trentino har planer på att invadera Freedonia och därför gör sitt allra bästa för att på olika sätt försöka destabilisera landet.

Det är ingen hejd på alla sentida hyllningar som hopas över bröderna Marx Duck Soup. En krigskomedi i klass med Chaplins Diktatorn, Kubricks Dr. Strangelove eller Nichols Catch-22. Inkluderad i National Film Registry 1990. Nummer 85 på amerikanska filminstitutets lista över de 100 bästa amerikanska filmerna.

I det avseendet kan jag lugnt konstatera att jag inte ”förstod” Duck Soup. Till att börja med flög alla eventuella betydelser av titeln över huvudet på mig. Filmen inleds förvisso med fyra ankor som snattrande plaskar runt i en balja med vatten men därefter lider den allvarlig brist på såväl ankor som soppa. I just det avseendet kände jag mig dock trygg i förvissningen att Wikipedia skulle kunna ge besked. Sort of… ”Duck soup” ska tydligt vara samtida slag för ”something easy to do”. Inte heller det har dock någon supertydlig koppling till filmens handling, om det inte är tänkt att det ska säga någonting om själva produktionen.

Inte så att jag tror att det är enkelt att riva av vare sig den rappa dialogen eller den ibland både avancerade och vältajmade fysiska humorn som filmen är sprängfylld av. Däremot är frågan hur pass mycket allvarligt menad krigssatir som går att läsa in i Duck Soup. Groucho själv ska ha svarat när han tillfrågades om filmens politiska eller ideologiska ställningstagande ”What significance? We were just four Jews trying to get a laugh”.

Problemet för min del med att se något mer än ”bara” ett försök att göra en rolig film är att ingen av filmens inblandade rollfigurer egentligen har några direkta insatser att slåss för. Groucho, Chico och Harpo hittar i vanlig ordning enbart på mer eller mindre vansinniga upptåg och meningsutbyten medan stackars Zeppo inte ens får en vacker dam att förälska sig i. Den genomgående surrealistiska stämningen bäddar för att inget blir på riktigt. När Chico exempelvis arresteras som spion och riskerar avrättning hinner Groucho uppskattningsvis yttra max två ord innan hela rättegången kollapsat i total anarki. Det blir också svårt för min del att tolka denna anarki som någon slags kritik mot ett bananrepublikt styresskick eftersom Groucho själv så uppenbart inte alls tar sina plikter på allvar.

Därmed inte sagt att Duck Soup är helt omöjlig att roas av (även om jag till skillnad från kanske halva Cinematekspubliken inte tyckte att enbart en stillbild på Groucho var komiskt guld). Här finns ändå en del skämt som faktiskt är riktigt roliga, både verbala och visuella sådana. Jag blev förtjust i Harpo som lät en enorm sax gå loss på både rockskörtar och fickor när ägarna var det minsta ouppmärksamma. Grouchos olika kostymer (allt från scoutledare till sydstatsgeneral) när han ska leda sina arméer till seger adderar på ett skönt sätt till det allmänna kaoset. Vid utropet ”Help is on the way!” ser man såväl soldater som kapproddare och elefanter komma rusande till undsättning på ett sätt som påminde en hel del om Monty Python. När det gäller repliker är dock frågan om inte Duck Soup hamnar i kategorin filmer där det är roligare att läsa dem än att höra dem yttras i sitt sammanhang: ”I’m sick of messages from the front. Don’t we ever get a message from the side?”

Duck Soup var en i sanning märklig filmupplevelse och då har jag inte ens nämnt de elaborerade sång- och dansnumren… I nuläget gjorde den mig kanske inte särskilt sugen på att fortsätta bekanta mig med Marx-filmerna men jag har samtidigt en känsla av att den kan vinna på omtag. Redan nu minns jag den faktiskt som roligare än jag tyckte att den var vid själva titten. Och då har det bara hunnit gå ett par timmar – tänk hur rolig den kommer att vara när jag ser om den om tio år?!

Henke hos Fripps filmrevyer hade redan sett Duck Soup under sitt ambitiösa Decennier-tema. Slutsatsen ligger dock väldigt nära min egen.