I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”
Men livet blir ju inte alltid som man tänkt sig och Hanna är redan inne på en rejäl sittning vid vuxenvärldens skolbänk. Ständigt nekande svar vid jobbintervjuer i Stockholm och en otrogen pojkvän senare är hon tillbaka i Alingsås, under belägring av barnmaffian. Alltså de där tjejerna hon gick i skolan med och som nu inte kan prata om något annat än sina ungar och visa mobilföreviganden av deras första utflykter i potträningen förlovade land.
Jobbet vid Västnytt (kan Alingsås verkligen stoltsera med en helt egen redaktion?!) ser hon som lite under sin värdighet trots att hon inte ens fixat det själv. Pappa Lasse är nämligen en omtyckt präst på orten och har ett starkt nätverk. Men Lasse och mamma Eva har större delen av sitt gemensamma liv gått och burit på en stor hemlighet – Lasse trivs bäst i blus, klänning samt peruk och vill helst leva öppet som ”Marianne”. Det är ett avslöjande som Hanna har svårt att tackla ovanpå alla sina egna bekymmer och våndor.
Jag hade nog förväntat mig (eller snarare: fruktat) något betydligt mer tokroligt från Min pappa Marianne. En transversion av Hundraåringen…, typ. I det perspektivet visar regissören Mårten Klingberg samt manusförfattarna Ida Kjellin, Daniel Karlsson och Cilla Jackert upp en förhållandevis finstämd film. Många scener som jag, utifrån upplägget, såg framför mig (arga föräldrar vägrar låta sina barn fortsätta i kyrkokören, Marianne nedslagen vid sina första utflykter på stan) lyste befriande nog med sin frånvaro.
Däremot dras filmen med en rejäl black om foten och det är huvudpersonen Hanna. Hedda Stiernstedt har fått mycket beröm för sin tolkning och jag är inte säker på att det primärt är skådespeleriet det är fel på i sammanhanget. Om inte annat är hon rätt bra på att gråta och det är ju tur eftersom det snörvlas mer än om självaste Helena Bergström skulle ha varit på plats. Problemet är att pappa Mariannes dotter utmålas som en både osympatisk och självisk person. En sådan där som skriker alla saker jag själv ibland velat skrika när jag varit på dåligt humör och bara vill fara ut mot någon. Grejen är att när Hanna står där och skriker inser jag varför jag aldrig gjort det i verkligheten – det får nämligen Hanna att framstå som sjukt otrevlig.
Hon är så pass omogen att jag inte riktigt fattar varför hennes beteende i slutänden ska belönas med förlåtelse från både familj och chef samt en assnygg potentiell käresta. Det är inte så att jag missunnar henne en viss ångest över det där livet som inte blev som hon tänkt sig men hon behöver kanske inte ta ut den ångesten på alla i sin närhet? Men det kan som sagt främst handla om hur manuset skrivit fram Hanna som rollfigur?
Jag reagerar exempelvis på att jag uppfattar att vi i publiken ska känna sympati för henne när hon inte får ett jobb på DN baserat på meriterna ”jag har nästan skrivit en bok” och ”jag hade A i nyhetsjournalistik”. Själv har jag svårt att tycka synd om en person vilken mest av allt framstår som helt världsfrånvänd. Det blir också märkligt när hon på två röda sekunder och närmast som en ingivelse slänger iväg sitt bokmanus till Bonniers. Brukar man inte gneta och våndas en del över texten i det mail som åtföljer sagda manus? Innan dess har hon hulkat ”Jag har inget liv!” i pappas famn när samma pappa bara ett par timmar tidigare officierat sin egen mors begravning. Vem borde egentligen trösta vem? Särskilt som den ena parten inte är 8, utan 28, år gammal.
Baserat på Hannas personlighet framstår därför framförallt Rolf Lassgårds pappa som osannolikt förlåtande och stöttande. Hans dotter tar som sagt väldigt mycket plats i berättelsen men Min pappa Marianne försöker ändå så gott det går att också ge Lasse/Marianne lite utrymme och det tycker jag funkar bra. Det känns ändå lite ovanligt med filmer som berättar en historia om en man som bär på en hemlighet av lite känsligare slag än en gammal fängelsedom. Det blir åtminstone aldrig lyteskomik av det hela.
På den gränsen balanserar däremot Klas Wiljergård i rollen som brodern David. Om inte annat får han agera en enmans comic relief iförd en kavalkad av ”lustiga” (i ordets allra mest vulgära bemärkelse) T-shirts. Samtidigt bjussar Min pappa Marianne, i likhet med Lisa Aschans Ring mamma!, på en hyfsad syskonrelation mellan Hanna och David.
Min pappa Marianne blev i mina ögon därför något ojämn, både till innehåll och framförande. Lite för lite drama, lite för mycket feelgood, kanske? Å andra sidan hade ett mer renodlat drama riskerat att bli outhärdligt pretentiöst. Vågar jag drämma i med en gammal klysha? ”Den var bra…för att vara svensk”.
Rörliga bilder och tryckta ord 