That is funny! Ja, det finns många i Saigon anno 1965 som påstår sig vara humorkännare. Däremot är de absolut inte överens om vad som är roligt. Särskilt inte när munläderekvilibristen Adrian Cronauer anländer till militärens radiostation för att börja jobba som DJ, headhuntad från Kreta (där alla kvinnor ser ut som Zorba) av General Taylor.

För löjtnant Hauk och sergeant Dickerson framstår Cronauer inte bara som remarkabelt o-rolig, utan också farlig i sin blatanta nonchalans inför allt vad militärisk procedur heter. Om han ena dagen berättar om ett bombdåd i Saigon (som enligt officiella kanaler aldrig ägt rum) vad är det som hindrar att han nästa dag sitter och delar med sig av betydligt känsligare militär information?! Hans respektlöshet inför officerare och högre ämbeten är en omoralisk förebild, för att inte tala om hans faiblesse för under-bältet-humor. Han struntar dessutom högaktningsfullt i alla riktlinjer som gäller lämplig musik, slänger LP-skivorna med Mantovani och Percy Faith på golvet, spelar hellre motown och The Beach Boys.

Men alla andra, inklusive männen i fält, älskar den uppkäftige radioprataren och själv trivs han ganska bra i Saigon. Särskilt som han i syskonparet Trinh och Tuan hittat både en flicka att uppvakta och en vän att prata med. Det ska dock visa sig att personliga relationer under pågående krig inte alltid är så lätta.

Jag blir glad när jag märker att jag fortfarande blir glad av att se Good Morning, Vietnam. Filmen är en ungdomsfavorit som jag inte var riktigt beredd på att få krossad – jag ville verkligen fortsätta att tycka om Robin Williams. Och han gör en tolkning av den verklighetsbaserade radioprataren som håller, även om den rent maniska svadan skapar ett orosmoln som jag inte alls uppfattade när det begav sig på det sena 1980-talet. Va?! Kan män som Williams vara hysteriskt roliga och ändå må skit? Det var en oskyldigare tid…

Good Morning, Vietnam är dessutom en Vietnam-film som försöker berätta om det eviga nationella traumat ur en lite annorlunda vinkel eftersom filmen till viss del handlar om det faktum att Adrian Cronauer är en rundstav som ska passas in i ett fyrkantigt hål. Regissör Barry Levinson har för all del lagt in bilder på soldater och explosioner över risfält (Satchmos What a Wonderful World känns lika intimt förknippad med Vietnam som Vera Lynns version av We’ll Meet Again med atombomber) men vi slipper det värsta djungelhelvetet. Därmed skär det sig heller inte så mycket med Cronauers tendens att skämta vid de mest olämpliga tillfällen.

Som en backspegels-Vietnam-film håller även ambitionen att ifrågasätta det egna agerandet, inte minst eftersom manuset låter konfrontationen mellan den amerikanska och vietnamesiska kulturen puttra på innan det blir fullskalig militärisk konflikt av det hela. Tuans tårögda anklagelser är förvisso något teatraliska men vid det laget är i alla fall jag så pass investerad i historien och filmens relationer att jag köper dem.

Något som däremot kanske inte stått sig riktigt lika bra under de nästan 35 år som hunnit gå sedan Good Morning, Vietnam hade premiär är det könsmässiga innehållet. Williams skämtande med homosexuella stereotyper hade sannolikt inte fått passera obemärkt i dagens läge. Och benämningen ”dragon lady” på vietnamesiska kvinnor samt det uppskattande omdömet ”Oh my God, they’re quick, they’re fast, and small” droppas nästan chockartat snabbt. Chockartat eftersom det är så okommenterat både rasistiskt och sexistiskt. Men man kom undan med väldigt mycket mer i en film från 1987 som skulle utspela sig 1965, det är helt uppenbart.

Det handlar förstås också om att Robin Williams framstår som en så genuint sympatisk typ att jag är beredd att förlåta ganska mycket. I rollistan flankeras han förtjänstfullt av kollegorna Forest Whitaker och Robert Wuhl. Motståndarna Bruno Kirby och J.T. Walsh gör i sin tur bra porträtteringar av paragrafryttarmilitärer som håller hårt på reglementet samt byråkrati och som därmed blir Cronauers naturliga protagonister. Man ska heller inte glömma bort Chintara Sukapatana och Tung Thanh Tran i rollerna som Trinh och Tuan men deras engelska är så pass trevande att jag har svårare att bedöma deras insatser. I Vietnamfilmssammanhang kan vi emellertid konstatera att Forest Whitaker och Richard Edson tydligen var populära eftersom de redan hade hunnit vara med i den betydligt allvarligare Platoon.

Vill man se en Vietnamfilm som berättar något annorlunda än det eviga djungelhelvetet är Good Morning, Vietnam inte alls någon dum kandidat. Men den är nästan ännu mer sevärd som en film med Robin Williams i sitt esse.