Något är på gång i södra Gävleborg. Calle och Viktor, småbuset som brukar sälja Hartas hemkörda sprit till traktens tonåringar, har bestämt sig för att göra en rejäl stöt.

Men i Ovansjö kyrka, där en värdefull madonnafigur har så dåligt beskydd att nästan vem som helst kan valsa in och plocka åt sig både henne och kyrksilvret, hittar Viktor en märklig sten. Den liksom talar till honom och han bara måste ha den.

Samtidigt raggar Beatas kompis Celia upp den märklige Estre på Malmjärns badplats och det är en bekantskap som gör Beata uppriktigt orolig för sin vän. Vem är egentligen Estre och vad vill han?

Och så har vi den tillbakadragne Krister som plågas av mardrömmar och märkliga hallucinationer.

Madeleine Bäck blev ytterligare en ny bekantskap från den svenska skräck- och fantastikarenan. Ytterligare en berättelse som i likhet med Mikael Strömberg och Markus Sköld spinner sitt nät med trådar från folktro och naturmystik, kombinerat med en portion vardagstristess.

I det här fallet främst representerad av Viktors perspektiv, killen som är hunsad av både Calle och Harta. Med en alkoholiserad farsa samt hjälplöst och livsfarligt förälskad i Calles flickvän Jenny. Stenen ger honom en möjlighet att slå tillbaka mot sina plågoandar.

Jag plockade åt mig Vattnet drar på vinst och förlust och blir lite förvånad när jag inser att den marknadsförs som en ungdomsbok. Kanske eftersom alla inblandade personer är yrkesverksamma uppfattar jag den inte alls som en sådan. Innehållet är på sina ställen dessutom både råare och mer sexualiserat än jag kommit att förvänta mig av serier som Cirkeln, Twilight, The Hunger Games eller Divergent.

Jag tycker Bäck får till ett bra anslag i de inledande introduktionerna av sina huvudpersoner. Hon låter berättandet ta tid och gör det så pass bra att det aldrig blir långdraget. Stölden av madonnan sätter tydligt tonen som råder mellan Calle och Viktor, främst i form av en lavin av okvädningsord från den förre, riktade mot den senare.

Beata och Celias sorglösa utekväll på midsommarafton i Gävle beskriver ett livfullt kompisskap och tjänar samtidigt som ett kontrasterande förebådande. Och så den trygga valpningsscenen hemma hos Kristers barndomskompis Johan där det snabbt står klart att Kristers kontakt med tiken Tekla är något utöver det vanliga.

Språket är flyhänt och berättandet likaså, om än väl detaljerat ibland. Kanske också väl omfångsrikt; ska man tänka minimalistiskt man kan fråga sig om perspektivet som kommer från journalisten Jäder strängt taget behövs? Men som sagt, framställningen göder mitt intresse nog för att jag ska hänga med ända till slutet. Vad Bäck också är mycket duktig på, är halvkvädna visor. Ofta är det till hennes förtjänst, där hon sakta men säkert portionerar ut sin bakgrund utan att jag som läsare känner mig skriven på näsan. Men när det hela börjar dra ihop sig, de obesvarade frågorna läggs på hög och det blir allt tydligare att detta bara kan vara första delen av en serie blir jag en smula orolig för hur författaren ska få ihop allt.

Vilket förstås gör mig om möjligt ännu mer nyfiken på uppföljaren Jorden vaknar.