I förra veckans Oscarsavsnitt av Snacka om film försjönk vi i en ”modern” sword- and sandalfilm. Vi kunde tillfredsställande nog konstatera att den fortfarande höll måttet.
***
Titten på Spartacus inspirerade – jag ville ha mer action i sandaler och med svärdet i hand! Mer specifikt insåg jag allt efter mastodontfilmen rullade på hur mycket den påminde om Ridley Scotts millenniefilm Gladiator. Eller ja, det är ju Gladiator som påminner om Spartacus förstås. Så det var bara att kasta sig över den 40 år yngre filmen när 60-tals-spektaklet var över.
Scott inleder en smula mer spänningsmotiverat och action-betonat än trion Kubrick-Douglas-Trumbo valde att göra. Spartacus börjar ju med en pompös berättarröst och en scen som visar på alla de svårigheter som vår hjälte fick utstå på grund av sin slavstatus och rebelliska temprament. Miljön är stekande sol och färgschemat låter ana en bjärt technicolor-hint. I Gladiator möter vi, tillsammans med generalen Maximus Decimus Meridius, lera, fukt, kyla, dimma och snö. Allt är helt enkelt gråare och skitigare. Russell Crowes huvudperson är en uppburen man, respekterad av sina män och, förstår vi, en imponerande krigare, vare sig det gäller taktik eller handgripligheter på slagfältet.
Redan i den första striden, på en kylslagen slätt i det som skulle komma att bli Österrike, blir det också helt uppenbart hur stor skillnad Hans Zimmer och Lisa Gerrards magnifikt orkestrala score gör för filmens stämning. Spartacus musik, komponerad av en Alex North, var inte dålig men jag tycker inte att den kommer i närheten av den effekt som Zimmer/Gerrard lyckas uppnå. Både i fråga om nervös spänning och sorgesam längtan.
Dalton Trumbos försök att slå på stora budskapstrumman när det gäller Spartacus bevekelsegrunder för sitt uppror var absolut inte dåliga. Samtidigt gillar jag hur Gladiators manusförfattare (tydligen var det (för?) många kockar som doppade sleven i den soppan) tagit ner hela historien till ett betydligt mer personligt plan för Maximus. Hans bakgrund påminner också mer om den riktige Spartacus, ni vet han på 100-talet f.Kr. Nämligen en man som började sitt liv i frihet men som under rubriken ”desertör” kunde shanghajas som gladiator-praktikant.
Maximus hämndmotiv ger honom också anledning att vara en mindre moralisk man än Spartacus. Han har ingen image eller rörelse att försvara, utan kan utan misskund hugga ner de som står mellan honom och storskurken Commodus. Att han sedan av en nyckfullt blodtörstig och underhållshungrande publik ges samma legendstatus som Spartacus är inget han eftersträvar. Möjligen i perspektivet att hans popularitet i arenan gör det lättare för honom att komma åt sin fiende. Crowe ska tydligen ha uttryckt en hel del frustration kring projektets ofärdiga manus men av det tycker jag inget märks i själva prestationen. För min del är detta fortfarande en av hans bästa roller och han är en lika självklar Maximus som Kirk Douglas var sin Spartacus. Två män där vare sig omvärlden eller filmtittaren behöver tvivla på deras ofelbarhet (även om de själva gör det).
Från hjälte till skurk. Joaquin Phoenix Commodus må tala om Rom som en vacker dröm av samma egoistiska drivkrafter som Laurence Oliviers Crassus men han är i allt väsentligt fortfarande bara en liten pojke som vill ha pappas bekräftelse (plus en kram eller två). De två skådespelarna är dock sällsamt väl skickade att gestalta sina olika skurkar, Olivier utstrålar en kraftfull hotfullhet medan Phoenix gnällige kejsare ger mig obehagsrysningar. På ett sätt uppskattar jag nog Phoenix roll mer eftersom den känns svagare och mer utlämnande. Hans Commodus är verkligen ingen smickrande eller tuff skurkroll på samma sätt som Crassus och han gör den otroligt bra.
Ska vi sticka emellan med en helt annan filmreferens påminner relationen mellan Maximus och Oliver Reeds gladiatortränare Proximo mer om den mellan romaren Quintus Arrius och galärslaven Judah Ben-Hur än den mellan Spartacus och hans gladiator-plågoandar Batiatus och Marcellus. Därför är det heller inte så konstigt att Reed får utgöra en positiv kraft jämfört med Peter Ustinovs opportunist till köpman och slavhandlare. Eftersom jag nyss sett Reed i ett par av hans yngre rolltolkningar fäster jag den här omgången mer uppmärksamhet vid hans uppenbarelse och förnöjs över hur han så självklart tar plats i ordets alla bemärkelser.
Mångfaldsperspektivet var kanske inte superhärligt i Spartacus men fasiken vet om det egentligen blivit så mycket bättre i Gladiator. Den största förändringen torde vara att ”den svarta rollen” då blev avpolletterad relativt omgående. Woody Strodes Draba blev enbart ett verktyg för att bevisa Crassus kallsinnighet, medan Djimon Hounsous Juba uppgraderas till Maximus sidekick. Å andra sidan annekterar Maximus Drabas utmanande av den grymma gladiator-publiken genom att kasta sitt vapen mot dem medan Juba reduceras till en pålitlig partner som inte gör mycket väsen av sig. Om vi dessutom tänker in Omar Djalilis lismande slavhandlare som lovar Proximo ”special price” skulle jag säga att 00-talsfilmen nästan känns mer problematisk i det perspektivet än 60-talsditon.
De två gladiator-filmerna, Gladiator och Spartacus, startade i två olika ändar och avslutar på samma sätt. Trumbos manus säger, i min tolkning, att även om en övermäktig Stat vunnit slaget finns det fortfarande hopp för världen. Slaveriet kommer till slut att ses för och avskaffas som den vidriga praxis det är. Spartacus kommande släktled kommer att få växa upp som en fria män. Men här och nu blev vår hjälte besegrad (om än inte knäckt).
Ett sådant tvetydigt downer-slut är inget för den moderna Hollywood-publiken. Som enkelspårig hämnare finns det förstås inget liv kvar för Maximus men innan han faller ned på arenans sand har han (medelst manlig nävkraft) gjort sig av med skurken, säkrat livet för de fåtal människor han fortfarande bryr sig om, sett till att hans lojala soldater är skyddade från repressalier samt återupprättat republikanskt styre. Inte så illa pinkat.
Nå, jag tycker om bägge filmerna i alla deras likheter och olikheter. Båda lider de av att vara en smula långdragna och inge en känsla av att starta om när det återstår kanske en fjärdedel av dem. Däremot är det intressant att notera att 60-talets matte-målningar av bakgrunder och himmel har hållit så jäkla mycket bättre än 00-talets CGI-fest. Scotts vision av Rom var häftig när det begav sig men har inte åldrats väl på knappt 20 år. Det var bättre förr…
Rörliga bilder och tryckta ord 