Nordstatsgeneralen Lew Wallace skrev 1880 vad som kom att utnämnas till ”the most influential Christian book of the nineteenth century”. När Kirk Douglas missade chansen att i slutet av 50-talet spela Judah Ben-Hur, mannen som ger Jesus vatten under hans golgatavandring, tänkte han kanske ”frihetskämpe som frihetskämpe” och vände sig istället till ett mer samtida verk, författad av en judisk kommunist.

När Howard Fast satt fängslad för att ha vägrat nämna namn inför den anti-kommunistiska HUAC i det tidiga 50-talet hade han börjat skriva på romanen Spartacus. Ämnesvalet var kanske inte så långsökt som det i förstone kan verka. Slaven som ledde ett uppror mot Rom 100 år f.Kr hade nämligen redan av Karl Marx utsetts till ”the most splendid fellow in the whole of ancient history”.

Som för att riktigt gnugga HUAC:s näsa i den egna upproriskheten anställde Douglas (som tagit på sig producentrollen för att få igång projektet ordentligt) dessutom svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo. Därför är det inte så märkligt att i princip vartenda ord som yttras i filmen kan tolkas i perspektivet ”ideologisk förföljelse i 50-talets USA”. Varje scen kan ses som en varning för maktfullkomliga män som lever i dekadens på bekostnad av andras liv. Men låt inte denna lilla bakgrundsbeskrivning avskräcka från en eventuell tittning på Spartacus, Trumbo är en tillräckligt skicklig författare för att inte låta sin berättelse tyngas allt för mycket av budskapet den ska förmedla.

Här har vi alltså, till skillnad från historien om Ben-Hur, en tvättäkta BOATS i antik miljö. Det fanns verkligen en slav som hette Spartacus som verkligen gjorde uppror mot Rom under en kampanj som höll i sig ett par år under 70-talet f. Kr. I allt övrigt kan vi däremot anta att Trumbo tagit sig en hel del dramatiska friheter i syfte att skapa en redig helylle-hjälte.

Kirk Douglas Spartacus är en modig och moraliskt rakryggad man som inte räds att drömma om en värld utan slaveri. Han är dessutom en fenomenal ledare, taktiker och organisatör. När han meddelar sin skamfilade ”armé” att målet de marscherat mot i över ett halvår gått upp i rök och de nu istället måste vända på klacken för att ge sig in i ännu en strid mot romerska legionärer hörs inte ett pip till invändning. I sin oförmåga att göra ett endaste misstag skulle Spartacus nästan kunna platsa som huvudperson i en bok av Jan Guillou. Det är filmens smala lycka att Douglas faktiskt är en skådis av en sådan kaliber att han kan bränna av en sådan hjälte och ändå göra honom någorlunda trovärdig. En man som förtjänar lojalitet och leder via respekt, snarare än rädsla. Prominent anushaka till trots.

Men en hjälte är sällan särskilt intressant om han inte har en rejäl skurk att slåss mot och i det avseendet levererar Laurence Oliviers Crassus allt vad man kan önska och lite till. Hans senator är stelbent, arrogant, slemmig och kallsinnig i en ganska härlig blandning. Det är inte alla som skulle kunna få till Trumbos dubbeltydiga dialog (som var bortklippt i filmens första version) om män som föredrar att äta både ”ostron” och ”sniglar” utan att det blir fånigt men Olivier fixar det galant. Med viss hjälp från ingen mindre än Sir Anthony Hopkins som fick bistå med en lätt hotfull ton i sin dubbning av scenen. Ljudspåret hade nämligen försvunnit och när scenen skulle infogas i filmen igen hade Olivier gått bort.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att både Spartacus och Crassus är en smula endimensionella som rollfigurer. Vi behöver aldrig tvivla på deras respektive tillhörighet, från första filmrutan när de dyker upp. Då är det ju tur att Spartacus dessutom bjussar på Peter Ustinov och Charles Laughton, två hundraprocentigt pragmatiska män som får stå för filmens fåtaliga komiska repliker. De reduceras dock aldrig till att enbart utgöra comic relief, utan får dessutom representera all den realism som de två huvudantagonisterna saknar.

En realism som Spartacus tyvärr inte heller kommer i närheten av när det gäller kärlekshistorien, för det är klart att filmen måste ha en sådan också. Kirk Douglas och Jean Simmons som spelar den stolta Varinia är i och för sig söta tillsammans. Men vi ges aldrig någon bättre förklaring till deras förälskelse än att hon är den första kvinna som klätt av sig naken inför hans ögon och han är den förste mannen som inte våldtagit henne när hon gjort det.

Genusmässigt skulle Spartacus ha kunnat vara betydligt värre, detsamma gäller tyvärr inte filmens mångfaldsperspektiv (eller jo, det är klart att det hade kunnat vara ännu sämre, men ni fattar vad jag menar). Efter exempel som Spartacus och Ben-Hur är det inte särskilt svårt att instämma i de kritiska röster som påpekat att representanter för någon slags generell mellanöstern-kultur fick (och får?) minst lika mycket av en raw deal som Hollywoods svarta rollfigurer. Här förekommer en turbanklädd Herbert Lom som Tigranes Levantus, en man vars ursprung alltså signaleras medelst både utseende och namn. Hans enda funktion i filmen är att genom girighet och ett förrädiskt sinnelag tvinga Spartacus till den där klackvändningen jag nämnde tidigare.

Jag brukar hävda att jag har svårt för Stanley Kubricks filmer men börjar misstänka att det framförallt hänger på de manus som han filmatiserar för tillfället. The Shining – ja, 2001 – nej. Nu verkar det förvisso som om Kubrick fick ovanligt lite konstnärlig frihet att spela på i just fallet Spartacus men på det hela taget tycker jag om mastodontfilmen.

Däremot är det svårt att bortse från två saker. Den första är att jag har svårare att svälja klagomålen på Frodo och Sams evighetsvandringar i LOTR efter titten på Spartacus, för jäklar i min lilla låda vad det knallas över berg och stock och sten här. Till slut var jag redigt less på evighetsbilder av barn och gamlingar som följer Spartacus vartän hans spetsiga näsa pekar. Den andra är att det efter filmer som Monty Pythons Life of Brian eller Mel Brooks History of the World är oerhört svårt att ta statister i romersk legionärsmundering på allvar.