Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.

Redaktörerna Randy Chandler och Cheryl Mullenax påstår på förlagets hemsida att läsaren här ska bjudas på ”hardcore stuff that breaks boundaries and trashes taboos, the transgressive tales you can’t ’unread’”. Vilket är rent ljug. För absolut, visst finns här klägg och extremvåld i övermått, men för att en historia ska vara något som jag inte kan ha ”oläst” krävs också att den på något sätt är minnesvärd.

Och förutom den absolut sista novellen i samlingen kan jag inte påstå att jag har något tydligt minne av något av bidragen. Denna sista novell minns jag bara för att den var sist och dessutom en rejäl The Descent-ripoff. Överhuvudtaget tillåter jag mig förvånas över att folk kan komma undan med att skriva så pass usel skräck, bara för att den på något sätt kan anses ”hardcore”.

Möjligen ligger ett stort problem i att många av författarna uppfattar ”hardcore” som lika med en blandning mellan sex och våld eller smärta. Något som jag personligen finner varken särskilt spännande eller intressant. Och ni vet hur tråkiga vissa av alla de där tortyrporr-filmerna kan vara att se? Jag kan intyga att det är avsevärt tristare att behöva läsa om hudflängningar och allehanda kroppsvätskor.

Red Room Press har publicerat ytterligare två volymer i den här serien, men riktigt så hardcore är jag nog inte utan tackar för mig i och med det här smakprovet.

star_half_full