The Lion King (2019)

Så har vi kommit fram till en av kandidaterna i ”Best Achievement in Visual Effects”. Det är dessutom sista filmen ut i Oscars-racet — i natt kör vi.

***

Livets stora kretslopp och känsliga balans är i högsta grad intakt 2019, 25 år efter att konceptet introducerades av den gode lejondespoten Mufasa. Under de här åren har stabiliteten i och för sig upprätthållits av icke mindre än fem filmer, två TV-serier, en Broadway-musikal samt två videospel.

Som Mufasa (ännu en gång) förklarar för sin unge son och kronprins Simba, har savannens antiloper inget emot att bli jagade, dödade och uppätna av lejon eftersom lejonen efter sin död förvandlas till gräs som antiloperna i sin tur betar. Whatever makes you sleep at night, alpha predator.

Men Simba tycker förstås att det här låter asbra eftersom han dessutom tillhör alfa-rovdjurens allra mesta alfasektion. Han ser fram emot den dag när kompisen Nala ska gifta sig med honom för att bli drottning och han kan bestämma över sin farbror Scar. Men Scar, som sannolikt förlorat makten över flocken till sin bror i våldsamt slagsmål (innan dess hette han typ ”Handsome” får man anta?), tänker inte stillatigande se på medan hans lille snorvalp till brorson intar sin ödesbestämda roll som kung över hela savannen.

Jag läser mig till (på Wikipedia, var annars?) att redan första Lejonkungen-filmen från 1994 fick utstå viss kritik för att den, utan allt för stora svårigheter, kunna tolkas i ett fascistiskt perspektiv. Endast den starke har rätt till självbestämmande, det kan bara finnas en rättmätig härskare och svagare individer har bara ett existensberättigande om de fogar sig efter tingens ordning.

Jag tror inte att jag själv lyckades formulera mina invändningar mot filmen så pass konkret när det begav sig. Däremot vet jag säkert att jag aldrig övertygades på samma sätt som många av mina generationskamrater om dess enastående förträfflighet. Jag berördes aldrig av den när det gällde våldsamma och (för Disney-filmer) överraskande dödsfall. Kände heller aldrig mycket av den där nattliga kärleken det sjöngs så smäktande om. Själva soundtracket gick förvisso på repeat men den låten ville jag alltid hoppa över.

När så denna ”live”-remake kommer, inser jag att det allomfattande konungaperspektivet känns ännu mer problematiskt 2019 än det gjorde 1994. Det blir knepigt att rakt av översätta hierarkiförhållandet i en lejonflock med mänskliga tronföljder. Vackra ord om naturens känsliga balans skavde däremot redan för femton år sedan, så biolog jag var.

Samtidigt undrar jag varför jag ens bryr mig – självklart kommer en CGI-version av mer eller mindre exakt samma film inte kännas mer aktuell eller relevant efter 25 år. Min främsta drivkraft för att överhuvudtaget släpa mig iväg till biografen är att jag hoppades på samma effekt som när jag såg Jon Favreaus förra Disney-remake – The Jungle Book. Alltså få ta del av animerade djur som är så perfekta att de kan misstas för the real deal.

Kvaliteten i animeringen kan jag förstås inte argumentera eller invända mot, däremot saknar jag helt klart wow-effekten som jag ändå fick från The Jungle Book. Kanske är det så enkelt att jag redan hunnit bli blasé, men episka naturscenerier och utsökt renderade pälsar till trots sätter The Lion King tassen i samma fälla som Bambi gjorde redan 1942. Det hela blir ibland platt och direkt tråkig, mer en uppvisning i teknik, kunnande och kompetens än frejdigt historieberättande.

Samtidigt har det gjorts tappra försök att uppdatera originalfilmen och de är för all del vällovliga. Särskilt Matthew Broderick, Moira Kelly och Jeremy Irons röster har ersatts av Donald Glover, Beyoncé och Chiwetel Ejiofors. Timon, Pumbaa och Nala har fått lite större spelrum vid sidan av vår hjälte Simba, samtidigt som de putslustiga comic relief-momenten (från särskilt hyenorna) tonats ned. Det finns ett par meta-referenser till både originalet och andra Disney-klassiker. Däremot kan jag inte riktigt förlåta denna nya Lion King att min absoluta soundtrack-favorit, Scars ”Be prepared”, var nästan den enda låt som inte behölls i sin helhet.

The Lion King anno 2019 kan säkert bli en (ny) klassiker för en generation som upplever en 25 år gammal animerad film som mossig. Och jag gissar att Disney nöjer sig helt och fullt med det. Varför riskera sköna dollars på att göra något nytt?

2 reaktioner till “The Lion King (2019)”

  1. Jag gillar som sagt den tecknade rullen från 94 och lämnar det biologiska därhän – skulle jag få in filmen i en realistisk ram skulle jag nog bli galen men jag begriper de biologiska invändningarna,
    Filmen som sådan känns helt onödig då man vad jag förstått likt Beauty & Beast i stort sett filmat av originalet och den filmen kändes för mig onödig.
    Djungelboken vann på nyhetens behag och att man ändrat en del på storyn

  2. Det man möjligen kan säga till försvar för nyversionerna av Lion King och B&B är att Disney gjort vissa försök att uppdatera dem vad gäller främst genus. Men jag håller helt med dig — The Jungle Book är den som hittills känns mest relevant i sin remake. Men då har jag inte sett tex Aladdin eller Pete’s Dragon än.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: