Återigen en Netflix-film som dragit ihop till nästan lika många nomineringar som The Irishman. Och per filmminut är de sannolikt fler…

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur dagens regissör och manusförfattare, Noah Baumbach, själv blivit indragen i den rent kafkaartade upplevelsen att försöka avsluta ett äktenskap på ett vettigt och rationellt sätt. Särskilt inom ramen för det amerikanska rättssystemet. Han och Jennifer Jason Leigh skilde sig 2010 och det känns inte helt orimligt att en del av det som hamnat i Marriage Story har sitt ursprung i den upplevelsen.

För om Baumbachs tidigare (genombrottsfilm?) The Squid and the Whale (från 2005) visade hur barnsliga två fullt vuxna människor kan bli i skilsmässosammanhang reserverar han ett alldeles särskilt hat för skilsmässoadvokater i Marriage Story.

Nicole och Charlie är nämligen två människor som från början inte tycker särskilt illa om varandra. Hon har framgångsrikt agerat i de pjäser som han regisserat på New York-scenerna under de senaste tio åren. Nu vill Nicole dock göra något annat och tycker inte att hon fått tillräckligt med gehör från Charlie för att göra det. Till slut kommer de överens om att Nicole ska ta med sonen Henry till L.A. för att spela in en TV-serie eftersom Nicole dessutom har släkt där.

Däremot visar det sig snart att Nicole tänkt sig arrangemanget som mer permanent än Charlie. Han var i vilket fall som helst inte alls beredd på att få de där skilsmässopappren i näven. Inte heller på det faktum att Nicole redan skaffat sig en advokat – de skulle ju lösa det här på egen hand?!

Trots att jag själv inte kunde undgå att använda uttrycket ovan ska alla heder gå till Baumbachs manustalanger för det faktum att ingen faktiskt nämner ordet ”kafkaesque” i Marriage Story. För det är det tillvaron blir i skilsmässocirkusen. En stor del av problemet förläggs hos advokater (samt deras bisarra arvoden) och en fullkomligt surrealistisk rättsprocess som uppmuntrar ett illvilligt tjallande på föredetta makars dryckesvanor eller snedsteg. Inför rätten gäller det att berätta en ”historia” och den måste handla om allt annat än ett äktenskap som länge var tryggt, kärleksfullt och lyckligt.

Runtomkring Nicole och Charlie snackas det också en hel massa. Baumbach gör ingen stor grej av det, men mumlet från omgivningen är så pass delaktigt i dialogen att jag inte kan tänka mig annat än att han vill säga något med alla spekulationer och kringsnack. Skilsmässan borde vara en sak som enbart rör Nicole och Charlie, men plötsligt är gud och alla människor (för att inte tala om jurister) parter i målet och berättigade till en åsikt.

Situationen leder också till att Charlie, som tidigare varit en oerhört kärleksfull far, plötsligt börjar behandla sin son som en ägodel när deras gemensamma tid hotas av uppdelningen i ”dina” och ”mina” dagar. Inledningsvis lugna och förnuftiga diskussioner urartar förskräckande snabbt i giftiga knivhugg mot känslomässiga strupar – snart står bägge makarna och skriker att de hatar varandra när allt egentligen tyder på att de inte alls gör det.

Baumbach är en jäkel på att göra pratfilm, men för min del hänger filmgillandet en del på vad pratet handlar om. Eller också kan det vara rollprestationerna. I fallet Marriage Story fastnade jag nämligen lika mycket för Scarlett Johansson och Adam Driver som jag gjorde för Jeff Daniels och Jessie Eisenberg i The Squid and the Whale. Johansson och Driver skapar en naturlig lätthet sinsemellan som gör att jag inte har det minsta problem att tro på både deras kärlek, frustration och ögonblickshat. Relationsrollerna som de per automatik faller in i. Alla invanda gester och rörelser som finns mellan personer, vilka varit en del av varandras liv i tio år och som inte bara går att sluta upp med i en handvändning.

Och såvida allt inte är improviserat måste jag återigen nämna att jag är imponerad av Baumbachs manus och regi. Han ger sina skådespelare gott om utrymme att agera och är exempelvis tillräckligt behärskad för att låta Nicole berätta hur hon och Charlie träffades istället för att falla för frestelsen att slänga in en flashbackscen. Uttrycken som flyger över Johanssons ansikte under berättandet samt klippningen mellan henne och Laura Derns advokat återbetalar en sådan behärskningen med råge.

Vad jag kan minnas fanns det mer av svart humor i The Squid and the Whale men fasiken vet om jag inte tycker bättre om Marriage Story eftersom ingen av de inblandade känns som en karikatyr på samma sätt som Jeff Daniels bittre författarfarsa. De är bara två människor som växt ifrån varandra och inte vet hur de ska hantera det.

Flera av filmspanarna har tagit del av skilsmässohistorien:
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Snacka om film! (minns tyvärr inte vilket avsnitt)