Vem hade kunnat tro att en pratfilm om påvar skulle bli så uppmärksammad? Och på Netflix, icke desto mindre?!

  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Performance by an Actor in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay

***

Kan man sin påvliga historia är det inte mycket som kommer som en överraskning i The Two Popes. Till och med jag kunde påminna mig utfallet i 2005 års konklav efter Johannes Paulus II:s död, eftersom valet av tyske Joseph Ratzinger (aka Benedictus XVI) tycktes dela den katolska kyrkan (och resten av världen) i två läger. Antingen en vinstlott i form av återgång till en mer fundamentalistisk värdegrund och striktare efterlevnad. Eller ett kvävande bakslag för de reformistiska vindar som ändå börjat blåsa under den tidigare påvens styre.

Sju år senare har Benedictus för all del gjort tappra försök att exempelvis återupprätta den latinska mässan och fördöma västerländsk sekularisering. Men det har också varit en turbulent tid med anklagelser om korruption samt en generande mängd kyrkmän med pedofila böjelser som efter bikten kunnat trava vidare och begå samma brott igen, i skydd av en annan församling.

Det är nu Benedictus kallar in sin främste motståndare från 2005, den argentinske kardinalen Jorge Mario Bergoglio för ett samtal. Inledningsvis har de två männen rollerna klara: den sittande påven är introvert, sträng och noga med formalian medan kardinalen är extrovert, social och lägger fokus på ett gott handlande (särskilt gentemot världens fattiga).

Men i sann diskussionsanda låter Anthony McCartens manus männen växla roller både en och två gånger. Och eftersom de inblandade är inga mindre än waelsarna Anthony Hopkins och Jonathan Pryce är det ett skifte som sömlöst och naturligt böljar fram och åter. Skådisarnas ålder får leda och den nästan tio år äldre Hopkins intar därför helt naturligt rollen som Benedictus medan Pryce föräras huvudrollen som Bergoglio.

Jag skulle knappast ha hängt med de bägge farbröderna om inte de och filmen varit nominerad till ett par-tre Oscars. Brasilianske regissören Fernando Meirelles är dock inte ovan vid sådana sammanhang eftersom han blev nominerad i regissörskategorin vid galan 2003 för sin Cidade de Deus. Innehållsmässigt torde The Two Popes ha ganska goda chanser eftersom manuset försöker göra upp med både nationella och kyrkliga trauman. Ingen av männen har en fläckfri bakgrund och kämpar, var och en på sitt håll, för att kunna förlåta sig själva.

Benedictus tillträdde förvisso först efter att de katolska pedofil-skandalerna orsakat stora rubriker världen över. Men han hade själv varit ansvarig ärkebiskop i Tyskland på 80-talet när en tysk präst, istället för att bli anmäld till polisen, i tysthet förflyttades till Ratzingers församling. Bergoglio valde samtidigt på 70-talet att i viss mån samarbeta med den argentinska juntan i syfte att skydda sina jesuitbröder.

Det är mycket möjligt (till och med högst sannolikt) att samtalen mellan Hopkins och Pryce i The Two Popes framställs som betydligt mer vänskapliga och intima än orden egentligen föll mellan Benedictus och Bergoglio när de träffades 2012. Men syftet med en sådan här film är att i diskussionsform blottlägga ett antal frågeställningar eller problem (Håller väggar upp eller stänger de inne? Är förändring detsamma som kompromissande? Vad gör man när man inte längre hör Guds röst?), snarare än att vara 100% sanningsenlig och det tycker jag The Two Popes lyckas ganska bra med. Även om det kanske är en överdrivet positiv tolkning finns det ändå något trösterikt i att porträttera ålderdomen som en tid för förståelse och tolerans istället för (allt mer?) stelbent konservatism. Samt en påve som fortfarande finner nöje i att se Kommissar Rex på TV.

Meirelles har dessutom visuella ambitioner med sin film, något som får hjälp längs vägen tack vare påhittig klippning och, inte minst, en skalenlig replika av Sixtinska kapellet (byggd i Cinecittà). Det visionära och storslagna vävs samtidigt ihop med en ibland tjuvkikande skakig kamera och extrema närbilder på gammelmansfläckiga skallar och pustande munnar när det blir för jobbigt att knalla omkring och prata (tack vare de idoga påminnelserna från påvens Fitbit-enhet). Slutresultatet är inte bara en intressant, utan också vacker film.

Däremot blir The Two Popes väl långdragen mot slutet och här vet jag inte om jag ska skylla på McCarten eller Meirelles. Nog för att det inneburit en stor förändring inom den katolska kyrkan med en ödmjuk påve som dessutom är den första icke-européen sedan 700-talet. Men jag hade absolut kunnat leva utan de, säg, sista 20 minutrarna av filmen som blir väl hagiografiska. Men det är kanske ursäktligt att den sydamerikanske Meirelles vill hejja lite extra på hemmalaget?

Trots tillgängligheten har The Two Popes inte alls dragit samma skara som The Irishman:
Movies-Noir
Snacka om film! (minns dock inte vilket avsnitt)