Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.
Och nej, Freddy är kanske inte en demon på samma nivå som Paimon eller Valak. Han tillhör inte den katolska demonkanon (eller någon annan demonkanon heller, för den delen). Samtidigt skulle jag vilja påstå att åtminstone några av filmhistorierna siktar i den riktningen, alternativt uttryckligen nämner ”the d-word”.
Ska man se till vad Wes Craven väljer att lägga fokus på upplever jag att han är snarare är intresserad av Freddy som ett uttryck för mänskliga frågeställningar, frustrationer eller rädslor. Hans Freddy är det undflyende hjärnspöket, vilket främst bör besegras medelst mentala krafter. Mind over matter.
Kanske resulterar den strävan också i att Craven som sagt vänder 180 grader mellan originalet och New Nightmare i vad som göder Freddy eller kanske snarare vad som kan besegra honom. Förvägra honom energi, tilltro, rädsla eller vad man nu vill kalla det, alternativt fånga honom i berättelsens garn som kan artikulera och därmed ge utlopp för rädslan?
Generellt skulle jag säga att övriga filmer, med tyngdpunkten i Freddy vs Jason, väljer att fokusera på originalets linje. Alltså att ju mer man grottar i och ältar rädslan, desto tydligare och farligare blir den. Paradoxalt nog diskuterar Craven egentligen samma symptom i samband med New Nightmare i Never Sleep Again (Heather Langenkamp hade under en period verkligen en stalker som låtsades vara Freddy) men valde alltså ändå att göra sin helomvändning.
Freddys eventuella demonvarande blir dock tydligare i andra filmer än Cravens egna. Man kan tänka sig att detta sägs implicit redan i Freddy’s Revenge eftersom han i någon mening kan besätta Jesse för att utföra sina dåd. Eller att ett frö sås i Dream Warriors med nunnemamman Amanda Kreugers katolska konnotationer. The Dream Master fortsätter i den riktningen genom att lägga fokus på Freddys samlande av själar och att slutstriden står i en kyrka.
Full demonutblomning skulle jag vilja påstå att vi har i The Dream Child där Amanda Kreuger benämner sin son som en ”curse on the whole of humanity”, ”not one of God’s creatures” och där den nyfödde alienvarelsen åtminstone kan sätta en ära i att vara ett högst normbrytande spädbarn. Lite demonvibbar får i alla fall jag också av Freddys försök att korrumpera den unge Jacob, bland annat genom att föda honom med själaoffer.
Freddy’s Dead torde vara mest explicit i detta avseende eftersom filmen skapar en helt egen hittepå-mytologi med drömdemoner som letar efter lämpliga offer att besätta. Bara genom att besätta en människa som är rejält ”twisted” kan de också utöva sina krafter som gör drömmar till verklighet. (En intressant skillnad här är att jag uppfattar att Cravens originalhistoria säger att Freddy kan invadera och förvrida drömmar samt skapa en realitet I dem medan många av de efterföljande filmerna, Freddy’s Dead icke minst, säger att Freddys kraft är att skapa realitet AV drömmar.)
Och var dväljs demoner om inte i helvetet? Dit Freddy går för att hämta upp sin trogne Jason och Freddy vs Jason är som sagt den film där Freddys utseende antar sin mest demonlika form med otäcka ögon (ett grepp man i och för sig testade redan i Freddy’s Revenge) och en mun full med spetsiga gaddar. Ska man tänka sig att även Jason i denna version också är någon form av demon, bara av en annan form eftersom Freddy kan påverka också hans drömmar?
Generellt skulle jag dessutom vilja hävda att Freddys demonstatus förtydligas allt eftersom hans hämndmotiv blir luddigare. Vilket i sin tur blir en smula paradoxalt eftersom han samtidigt knyts allt starkare till Springwood, Elm Street och huset med nummer 1428. Men den förstnämnda förändringen är förstås inte särskilt märklig eftersom en demon knappast behöver någon anledning för att utöva sin fruktansvärda makt.
Därmed sätter jag punkt för detta tema. Alltid trevligt med lite skräckfilm i den annars så grådaskiga januari. Se det som en försmak av vad som komma skall i oktober och bloggens traditionsenliga Halloween-tema. På onsdag är vi tillbaka i gamla hjulspår igen och minsann ligger det då inte en del Oscarspotential i luften?
Och så förstås, den obligatoriska uppställningen:
A Nightmare on Elm Street (1984)
A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)
A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)
A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)
A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)
Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)
Wes Craven’s New Nightmare (1994)
Freddy vs. Jason (2003)
A Nightmare on Elm Street (2010)
Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)
Rörliga bilder och tryckta ord 
Tackar för trevlig genomgång – jag lär komma ikapp tids nog – boxen ligger hemma och två av sju filmer är sedda.
Tack själv för att du ville hänga med! All good things come to those who waits 🙂