Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street (2010)

alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street

Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.

I mångt och mycket är denna remake både uppfiffad och utslätad. Jag upplever att musikvideoregissör Samuel Bayer samt manusförfattarna Wesley Strick och Eric Heisserer siktat på en snyggare och mer realistisk version av Wes Cravens klassiker. Och medan det inte är något direkt fel rent hantverksmässigt på A Nightmare on Elm Street anno 2010 går det inte att komma ifrån att den helt enkelt är ganska trist.

Har man inte den minsta aning om att detta är en remake kan den kanske höja sig några snäpp över den generiska skräckfilmssoppan men på det hela taget tycker jag inte att man får vare sig mer eller mindre här än i vilken annan halvdan 10-talsskräckis som helst. Men det är klart, efter Freddy’s Dead ska man kanske vara tacksam för vad som än behandlar Elm Street-serien som något som i alla fall bör tas på allvar?

Bästa effekt
Avslutningen är en riktigt bra variant av barbiedocks-effekten vi fick se i originalet, så applåder där.

Sämsta effekt
När det handlar om filmer med den här typen av budget är det sällan effekterna är direkt dåliga. Däremot kan de åldras rejält men så pass gammal är den ju inte heller. Sämst blir kanske därför denna films version av den klassiska väggscenen eftersom den så tydligt visar hur mycket längre man kan komma med latex istället för en render farm. I originalet är scenen obehaglig, i remaken blir den på sin höjd en snygg animation.

Föräldrar/Vuxna
Absolut mindre av karikatyrer än i någon av de tidigare Elm Street-filmerna. Om något blivit bättre med remakens realistiska ambitioner, så skulle det kanske vara detta perspektiv. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det gör kidsens främlingskap inför vuxenvärlden lite mindre begripligt och får dem snarare att framstå som bortskämda snorungar.

Drömmar
Försöker filmen sätta likhetstecken mellan drömmar och minnen? Tja, något ligger det väl ändå i det – bägge är de opålitliga. Eller också handlar det bara om att remaken velat försöka täta ett hål som originalet lämnade öppet, nämligen hur det kommer sig att Nancy och hennes kompisar skulle har något som helst minne av Freddy.

Men eftersom Quentin via en dröm också får se vad som egentligen hände med Freddy efter att föräldrarna försökt att mörka den lilla detaljen lutar jag åt att berättelsen gärna velat utnyttja bägge de här delarna av människans psyke. Till skillnad från Dream Warriors, där drömmar ansågs vara ett uttryck för olösta konflikter i nutiden, sägs det också här rent ut att de är eller kan vara ett resultat av förtryckta minnen.

Freddy
Det känns som om den stora frågan som måste besvaras i denna remake är: blir Freddy verkligen otäckare tack vare att han inte bara är en hämnande demon utan också pedofil? Att han inte nöjer sig med handsken i badet, telefontungan och ”I’m your boyfriend now, Nancy” utan klämmer i med det avsevärt intimare ”You smell different”?

Jo, för min del måste jag ändå erkänna att peddo-vibbarna skär så pass djupt att de adderar ett extra lager av obehag. Men det är samtidigt ett obehag som egentligen bara finns i min hjärna, för som uppenbarelse är jag inte så värst förtjust i Freddy 3.0 (om vi tänker att oneliner-Freddy var den första uppdateringen). Syftet med hans slätare ansikte är förstås att göra det aningens mer realistiskt i brännskadeperspektivet men han blir inte läskigare för det. Denna Freddy känns i och för sig skitigare än oneliner-Freddy men det är möjligt att det än en gång är peddo-vibbarna som gör sitt jobb. Synd på Jackie Earle Haley, vilken på pappret kändes som klippt och skuren för den här rollen.

Det är också intressant hur filmen valt att vrida på Freddys hämndmotiv och ska man dra det till sin spets blir konsekvenserna rätt otrevliga på ett sätt som jag inte tror var meningen. I originalet hämnas Freddy på sina mördare genom att ta deras barn. Nancy och hennes kompisar anno 1984 var alltså bara skyldiga i den meningen att de hade blodtörstiga föräldrar som tog lagen i egna händer. Men Freddy 3.0 är specifikt ute efter kidsen eftersom de avslöjade hans smutsiga lilla hemlighet. Så om de aldrig sagt något när de var små hade det som händer nu kunnat undvikas? Som sagt, ett resonemang som jag inte tror att filmen siktade mot.

Protagonisten
Rooney Mara gör ett helt ok jobb. Hon framstår som både mindre och skörare än Heather Langenkamp samt tyvärr också lite överdrivet prudentlig i sitt envisa vägrande att ta droger för att hålla sig vaken. Vanligt hederligt kaffe dög åt Heather, då ska det också duga anno 2010! Eftersom jag är så pass förtjust i Heathers Nancy kan jag tycka att det är lite synd att Rooneys version blir mer av ett offer eftersom hennes fajt känns mindre planerad.