Oz the Great and Powerful (2013)

När jag hör någon som tror sig veta att jag ogillar en film jag inte ens har sett måste jag så klart se den. Vilken tur då att Disneys Oz the Great and Powerful redan stod i hyllan när Snacka om film!-Steffo outade mig (fast ändå inte) på bästa poddsändningstid.

Jag hade lite samma vibbar från Oz som från Tim Burtons Alice in Wonderland. Alltså en film som blev ganska så nedsablad direkt när den kom men som ändå lockade med sitt klassiska sagotema och -utseende. Oz är dock ingen adaption av någon av Frank L. Baums böcker eller ens en remake av den kända musikalen från 1939. Istället har manusförfattarna Mitchell Kapner och David Lindsay-Abaire grabbat tag i det numera så populära origin-konceptet och skrivit en historia om hur ”the Great and Powerful Oz” blev just det. (Fun fact: 2012 försökte Warner regga varumärket ”The Great and Powerful Oz” men fick noben eftersom Disney lämnat in en ansökan om varumärket ”Oz the Great and Powerful” bara veckan innan.)

Oscar Diggs är en kringresande lurendrejare som förför kvinnor på löpande band samtidigt som han drömmer om ära och berömmelse. Inget storslaget, bara i nivå med män som Harry Houdini eller Thomas Edison… En tornado dumpar honom i det hallucinationsmässigt färgglada landet Oz där vår hjälte glatt och föga förvånande påstår sig vara en riktig trollkarl inför utsikten att kunna ta sig ett dopp i den kungliga skattkammaren.

Det finns dock lika föga förvånande en eller ett par hakar med upplägget. Dels kan han inte lägga vantarna på den sköna guldet utan att först lova att döda den onda häxan som bor i den mörka skogen. Dels har han, närmast som en reflex, redan på sedvanligt vis hunnit förföra häxan Theodora vilken i sin kärleksovana strax får se sitt hjärta krossat.

Jag hade kanske trott att en origin-historia som involverade Oz häxor i så här pass stor utsträckning redan hade berättats i musikalen Wicked från 2003 (som bygger på en litterär förlaga från 1995). Men skam den som ger sig sade antagligen Mitchell Kapner till sig själv när han knåpade ihop denna Oz-historia, vilken därmed dras med rejäla lerfötter av att inte komma med särskilt mycket nytt. Absolut, trollkarlen Oscar Diggs har inte fått ”sin” historia berättad förut. Men komplettera Wicked med de minst sagt mångahanda berättelser som redan finns om hur en egoistisk och cynisk huvudperson lär sig betydelsen av tro, hopp och kärlek (typ) och du har dagens Oz-film.

Den övertydliga dialogen kan i princip användas som en checklista för vad som komma skall. Kommer Oscar att inse vad som är viktigast: att vara en god man eller en stor man? Betydelsen av vänskap? Allt han redan hade allt han någonsin kunde önska sig? Att man med tillit och lite jäklar anamma kan uppnå det omöjliga?

Förutom detta träffar Oz inte heller riktigt rätt stämningsmässigt. Filmen skulle ha behövt vara (ännu) mer av en en saga, alternativt betydligt mörkare. Först tänkte jag skylla allt på Sam Raimi som inte haft den här typen av genre på meritlistan förut. Kanske hade Tim Burton kunnat dra det hela mer åt sagohållet eller Guillermo del Toro fixat ett bättre mörker? Men snart inser jag att det ju är fucking Disney vi pratar om här och därmed skulle jag kunna tänka mig att den stackars Raimi kanske inte haft så mycket val.

Det trista är att Raimi allt som oftast lyckats få till en fint makaber humoristisk ton i sina tidigare filmer. Men här blir det uppenbart att James Franco knappast är någon Bruce Campbell när det gäller komiska uttryck. Med tanke på att inte heller Mila Kunis utnyttjas som den fingertoppskomedienne hon kan vara blir jag återigen osäker på om jag ska skylla på Disney eller Raimis personregi.

Oz har plockat med sig en hel del från MGM-musikalen från 1939, bland annat greppet att visa inledningen i en sepiaton för att därefter klämma i med en färgpalett som får ögonen att tåras och tårna att krulla sig när Oscar väl (krasch)landar i Oz. Det skulle vara intressant att veta om den historiska publiken upplevde den gamla filmens färgschema som lika artificiellt som det blir här. Överdådigheten skapar tyvärr inte den sagokänsla som jag gissar var avsikten, istället ser allting bara extremt plastigt ut. När James Franco ska springa någonstans ser det mest av allt ut som han rör sig på ett saktmodigt löpband samtidigt som man vevar någon slags fond i bakgrunden.

Vad jag kan minnas blev jag mer positivt överraskad när jag väl kom mig för att se Tim Burtons Alice-film än jag blev av Oz. Jag vill inte gå så långt som att säga att filmen var direkt dålig (så nej, Steffo, jag hatade den faktiskt inte) men den var däremot ganska så trist. Vilket nästan är ännu värre. Nej, ska man se en Raimi-film av den här ullen förordar jag alla dagar i veckan och två gånger på torsdagarna att istället bänka sig inför den oslagbara Army of Darkness. Gimme some sugar, baby!