Diary of a serial killerJournalisten Laura har en bra källa i polisen Robert. Om det beror på att han är sugen på den eleganta blondinen eller har dåligt samvete för att han fortfarande inte lyckats sätta dit Lauras mors mördare förtäljer inte historien. Oavsett anledning tillåter deras relation Laura att knalla in på en brottsplats där offret fortfarande finns kvar i all sin blodiga härlighet och fotografera mördarens meddelande.

Det smäller hon sedan upp på förstasidan i The Herald Examiner, en tidning som uppenbarligen betalar sin toppreporter en så hög lön till att de inte har råd med folk som kan konstruera en acceptabel förstasida. Formuleringar i brevet lyckas Laura koppla till Richard Ramirez, mer känd som Night Stalker-mördaren.

Vid en annan brottsplats finns kopplingar till Jeffery Dahmer och Laura drar raskt slutsatsen att mördaren måste hämta inspiration från USA:s värsta seriemördare för att lära sig hur saker och ting går till. Och hur man inte åker fast.

Jag vet ärligt talat inte vad man velat uppnå med en film som Diary of a Serial Killer. Till skillnad från vissa andra produkter i genren är filmen i sig inte fullkomligt undermålig. Skådisarna har i alla fall något hum om vad de gör och varför de är där. Miljöerna är någorlunda varierade, effekterna acceptabla och man har till och med ansträngt sig för att det rent kameratekniskt ska synas skillnad på när filmen befinner sig i nutid med Laura och när den tittar tillbaka på de olika seriemördarförebilderna.

Men ”historien” är så pass rudimentär att det blir svårt att veta vad regissör Andy Hurst och manusförfattare Ellis Walker velat säga med sin film. Den sägs vara ”Inspired by true events” och det är väl sant i så måtto att vi serveras skissartade bakgrundshistorier till Ramirez, Dahmer och Ed Gein. Men filmens så att säga verklige mördare levererar inte så mycket mer än ett par mord, intensivt stirrande in i trasiga speglar, kladdigt skrivna lappar och förmågan att kläcka ur sig floskler som ”I want to know what it is to really live” eller ”There’s a thin line between life and death”.

Och att han skulle behöva några läromästare i konsten att undvika polisen faller på sin egen orimlighet med tanke på att en sådan sak som gummihandskar på en brottsscen tycks vara ett okänt fenomen för Robert och hans kollegor. De klampar glatt omkring och tafsar på både det ena och det andra med bara fingrar. Liksom Laura, kan tilläggas, eftersom detta är poliser vilka som sagt inte tvekar inför att plocka med sig en civilist på jobbet.

Den konkreta kopplingen mellan de historiska seriemördarna och filmens egen tycks man inte heller ha tänkt igenom. Laura kommer Ramirez dåd på spåren genom mördarens första (?) meddelande, men sedan tycks det som om han har haft tillgång till Jeffery Dahmers privata VHS-stash. Alternativt spelat in egna videos med en person som är hyfsat lika Dahmer. Hur Ed Gein kommer in i historien är ännu mer oklart, möjligen visar mördaren Laura en dramatisering eller också bara gamla filmklipp. Oklart i vilket syfte dock. Lika oklart är det varför man slängt in vinkeln att Lauras mamma skulle ha varit mördarens första offer. Bortsett från att Laura nu kan se ledsen och stressad ut samt sänka whiskey i parti och minut medan ett melankoliskt piano klinkar i bakgrunden.

Diary of a Serial Killer är en helt igenom meningslös film. Den är varken skrattretande usel, tillräckligt läskig eller kläggig för att den ska registrera i något avseende. Den är direkt tråkig. Möjligen skulle man kunna försöka bli lite upprörd över att den exploaterar allmänhetens till synes aldrig sinande intresse att gotta ned sig i hemska dåd begångna av psykiskt sjuka män. Men nej, den är för tråkigt till och med för det.