Les fantomes du Louvrealt. titel: Phantoms of the Louvre

”Enes Bilalović föds i Belgrad den 7 oktober 1951. Det är en söndag. Födseln går som den ska och alla hans vitala tecken är normala.”

Så hade kanske den fransk-jugoslaviske serietecknaren (som senare kom att kalla sig för Enki Bilal) introducerat sig om han inkluderat sig själv i Les Fantômes du Louvre.

Redan när Bilal var 14 bast träffade han franske serie-veteranen René Goscinny som uppmuntrade den unge mannen att satsa på sitt tecknande. På 70-talet jobbade Bilal först med Goscinnys seriemagasin Pilote för att sedan skapa allt fler egna album, varav många (alla?) tycks ha rört sig inom science fiction-genren. Förutom den populära Nikopol-trilogin torde hans berömmelse utanför Frankrike också bero på att han under 80-talet ofta bidrog till det amerikanska seriemagasinet Heavy Metal.

Bilal har under sin karriär skapat sig tillräckligt mycket av ett rennomé för att 2012 bli tillfrågad om han ville göra en utställning på Louvre-muséet. Utställningen löpte från december 2012 till mars 2013 och har dokumenterats i boken som bär dess namn: Les Fantômes du Louvre.

Det är en speciell bok man får i händerna, rejäl och påkostad. Många uppslag, få ord. Bilal tycks ha vandrat omkring i Louvren efter stängningsdags, tagit en sjuhelvetes massa foton av konstföremål och rum och sedan låtit dem tala till sig. Fritt och utan hämningar.

Från konstverken och arkitekturen pockade tjugotvå fantomer, andar eller spöken på uppmärksamheten, alla nära kopplade till sina respektive konstföremål. Därmed också från olika tidsperioder i mänsklighetens historia, från långt före Kristi födelse till in på 1900-talet. Var och en blir de först introducerade med ett uppslag om sin födelse och det konstverk som är deras hemvist. Sedan följer en längre eller kortare berättelse (men aldrig mer än en helsida) om deras livsöden och kopplingen till konstverken eller rummen ifråga.

Bilals fantomer är snabba skisser som antingen utgår från konstverken, kompletterar dem eller kontrasterar dem. Eftersom jag är mer av en ordmänniska fäster jag mig snarare vid de korta berättelserna. De kan vara humoristiska, makabra, övernaturliga och våldsamma men det löper hela tiden ett stråk av melankoli genom alla livsödena. Den mänskliga kroppen är förgänglig och går i Bilals versioner ofta ett grymt öde till mötes. Men innan dess har de olika personerna inte sällan hunnit inspirera en konstnär eller själva varit inblandade i skapandet av det aktuella konstverket.

Annars är det svårt att hitta gemensamma drag. Bilal lyfter fram en grekisk amazon, en nazistisk officer, en lemlästad soldat, en senegalesisk flicka.

Les Fantômes du Louvre är en läcker blandning mellan konstbok, prosa och poesi. Det är ingen bok man ruschar igenom, knepet är att låta varje person den tid de behöver för att låta just deras historia sjunka in.