Jenna Hunterson skulle kunna ha varit en lycklig kvinna. Fast jobb på ett fik, kollegor som också är hennes bästa vänner och ständigt beröm från både dem och kunderna för hennes fantastiska pajer. Men ingen av servitriserna Jenna, Dawn och Becky vid Joe’s Pie Diner är särskilt lyckliga. Dawn lider av sin singelstatus och Beckys make är invalid och kräver mycket omvårdnad. De är dock rörande eniga om att de aldrig i livet skulle vilja byta med Jenna (sagt i all välmening) som är gift med den våldsamme och kontrollerande Earl. Som lök på laxen är Jenna nu dessutom gravid, ytterligare en spik i kistan som är på väg att begrava hennes hopp om att någonsin kunna fly från den lilla sydstatsorten där hon är född och uppvuxen.

Men Jenna är om inte annat van att ta skeden i vacker hand och så även med detta oönskade barn. Hon kanske inte förmår älska det men hon heller inte förmå sig att abortera bort det. Därför kommer hon i kontakt med den nye läkaren på orten, Jim Pomatter, som trots sin äktenskapsstatus blir blixtförälskad i den olyckliga modern.

Jag mindes Waitress som en charmig liten film och när jag nu fick en chans till omtitt tyckte jag lika mycket om den. En bortglömd pärla skulle jag nästan drista mig till att kalla den. Särskilt som filmen, i den mån den är känd, sannolikt främst är det i egenskap av skådespelaren Adrienne Shellys sista filmroll samt regissör- och manusprestation. Shelly blev mördad innan filmen hann ha premiär på Sundance och det på ett sådant där meningslöst sätt som känns extra tragiskt (hon blev ihjälslagen av en byggarbetare som var orolig för att ett klagomål på oljud skulle kosta honom jobbet och uppehälle i USA).

Men om vi ser till själva innehållet gör Shelly en bra insats, både framför och bakom kameran. Hennes historia tillåter Jenna att oväntat länge vara oväntat anti-barn och regin slår an en milt humoristisk ton som i och för sig gör att filmen aldrig blir genuint tragisk (inte ens när Jenna får stryk av Earl) men som heller aldrig slår över i ren pajjighet (heh…). Tonen kompletteras också på ett fint sätt av dels färgskalan, som är bjärt och på gränsen till sagolik, dels Jennas tendens att skapa spännande pajer för att understryka vad som än händer i hennes liv (”Pregnant miserable self pitying loser pie – lumpy oatmeal with fruitcake mashed in. Flambéed of course”).

Waitress är en sådan där film där folk sällan skadas ”på riktigt” i långa loppet (vare sig fysiskt eller psykiskt) och i den mån rollfigurer överraskar är det nästan utan undantag positivt. Jennas man Earl (spelad av för mig hyfsat okände Jeremy Sisto) känns aldrig genuint hotande trots om han som sagt bär hand på sin hustru. En del i detta är förstås att han hela tiden framställs som en patetisk figur, en man som blir gråtfärdig vid tanken på att ”hans” Jenna ska få något att bry sig om förutom honom själv.

Regissör Shelly klämmer bra prestationer ur de flesta av sina medskådisar med Keri Russell och Nathan Fillion i huvudfokus som Jenna och Dr. Pomatter. Även veteranen Andy Griffith är härligt gubbvresig som Joe (as in ”Joe’s Pie Diner”…) samt tillhandahåller en avgörande deus ex machina-vändning. En vändning som förvisso löser alla Jennas problem lekande lätt men som i filmens övergripande stämning inte stör nämnvärt. Nästan lika lite av ett störningsmoment är det faktum att filmens sista kvart skulle kunna tas som intäkt för en hejdundrande ”ja till livet”-propaganda. Det som Joes bidrag inte löser för Jenna del, löser det faktum att hon får en byting att hålla i armarna.

Själv förhåller jag mig något skeptisk till sådana biologiska grundsatser och får därmed istället vända uppmärksamheten till Jennas attityd dessförinnan. Det är nämligen ganska uppfriskande hur Keri Russell tillåts svära över sin ofödda baby på ett ändå rätt sansat och sakligt sätt, utan hysteriska utbrott. Eftersom min främsta minnesbild av henne är från evighetsserien Felicity var Jenna helt klart ett steg uppåt på rollstegen.

star_full 2star_full 2star_full 2