The Christmas Chronicles (2018)

Familjen Pierce har alltid gått ”all in” med julfirandet, ivrigt påhejade av brandmanspappa Doug. Grangirlanger, blinkande julgransbelysning, matchande (men givetvis apfula) jultröjor från faster Peggy, kakor och mjölk till tomtefar samt generellt julemys till förbannelse. Allt noggrant dokumenterat med hjälp av en numera rätt ålderstigen videokamera.

Men julen anno 2018 lider avesevärd brist på det där myset eftersom pappa Doug inte längre finns med sin familj (något man började ana vid pass det andra eller tredje idylliska julfirandet under den inledande kavalkaden). Lillasyster Katie försöker förtvivlat hålla traditionerna vid liv men tvingas inse att storebrorsan Teddy inte drar sig för att istället stjäla bilar tillsammans med sina kompisar på självaste julafton.

Mamma Claire försöker samtidigt balansera den ovana situationen ”singelförälder”, vilket inte är helt enkelt. Särskilt inte med ett jobb i vårdsektorn som tvingar henne att arbeta under julaftonsnatten. Tack vare videokameran och bilstölden har dock Katie nu en alldeles utmärkt hållhake på sin storebror och pressar honom att hjälpa henne att fånga tomten på film.

Hux flux har Katie och Teddy smugit sig ombord på tomtens släde, orsakat en magnifik kraschlandning, skingrat både klapp-säck och renar all världens väg och dessutom sett till att tomtefar får spendera natten i häktet. Hur ska det nu gå med ”the christmas spirit” och kommer syskonparet att samla sig tillräckligt mycket för att hjälpa tomten att rädda julen?

Knappast en särskilt klurig fråga, men så är The Christmas Chronicles knappast någon klurig film. Den kör hårt med samtida referenser (tomten får hänvisa till ”fake news”), lillgamla barn (Katie, i form av Darby Camp), en mild drift med tomtemytologin (tomten är synnerligen upprörd över alla tjockis-bilder, han går faktiskt på gym och äter inte alls särskilt mycket kolhydrater!) och försöken att komma tillrätta med barns känslor inför en död far.

Första halvan är emellertid faktiskt riktigt mysig och jag är ändå med på jultåget. Tomtefar spelas av ingen mindre än Kurt Russell som iklätt sig ett ännu mer imponerande skägg än när han var planeten Ego. Möjligen hade man kunnat önska en mer cynisk tomte från Snake Plissken och helikopterpiloten MacReady men för all del, Russell är ganska bra på att sprida julstämning även om han vägrar säga ”ho ho ho”.

Men därefter blir det först lite väl segdraget och sedan lite väl smörigt. Russells sånguppvisning i häktet funkade inte alls för min del och nissarna som Katie träffar på luktar alldeles för mycket minions-wannabe. Som vanligt blir det problematiskt att upprätthålla skenet av att både barn och vuxna ska tro på tomten som person och inte förklädd som en generellt godmodig ”julkänsla”. Här introduceras konceptet ”true believers”, varav hela familjen Pierce består sedan generationer tillbaka. Man får väl anta att det är det som gör att mamma Claire utan att blinka accepterar att det ligger klappar under granen som hon inte haft det minsta att göra med.

Förutom detta (vilket man ändå nästan får lov att pressa ned i svalget när det gäller julfilmer) ställer jag mig helt frågande till titeln, vilken makes no freakin’ sense whatsoever. Dessutom avslutas The Christmas Chronicles tyvärr som en ren skräckfilm, i och med ett kort uppdykande av tomtemor. Hon gestaltas av Goldie Hawn och om den kvinnan skulle be tomten om en enda julklapp borde det vara att suga ur all botox och annan skit som hon petat in i ansiktet. A girl can dream…

Även bloggkollegan Filmitch har passat på att se The Christmas Chronicles. Han var dock aningens mer positiv till Kurt-tomten.

Annons