Collegekompisarna Paxton och Josh backpackar sig genom Europa men att döma av deras beteende när de väl kommer till Amsterdam har de primärt haft siktet inställt på droger och tjejer, snarare än anrik kultur. Eller också är det bristen på det förra i tidigare länder som gör att de beter sig som två rövhåliga kalvar på grönbete i den nederländska huvudstaden.

Faktum är att Josh och Paxton, tillsammans med islänningen Óli, är sådana monumentala rövhål att man börjar undra om det var deras huvudämne på college. Till yttermera visso tycks de dessutom vara korkade rövhål, bland annat då konceptet ”vandrarhem” synes helt nytt för dem. ”Va, låser de porten om natten?! Men vi bor ju här!”

De blir dock insläppta till Alexei som talar för dem hur korkat det är att vara i Amsterdam när det finns ett vandrarhem en bit utanför Bratislava innehållandes skitsnygga tjejer som fullkomligt saknar urskiljningsförmåga när det gäller killar. En nätt tripp på 120 mil är väl ingenting för chans till lite snatch så Paxton, Josh och Óli sätter sig på tåget.

Väl framme fortsätter de att bevisa sin idioti genom att inte bli det minsta misstänksamma när de ”tvingas” dela rum med undersköna Natalya och Svetlana som förstås inte har det minsta emot att dela upp mansköttet mellan sig. Óli försvinner i sin tur glatt i natten med receptionisten Vala för att sedan aldrig mer synas till. När så även Josh plötsligt verkar ha stuckit från stan med japanska Yuki börjar Paxton äntligen ana oråd.

Jag borde kanske ha varit förberedd på våra huvudpersoners rövhålighet med tanke på att Eli Roths debutfilm Cabin Fever knappast heller innehöll några toppexemplar av skapelsens krona. Men det skulle å andra sidan vara en komedi och jag hade ändå fått intrycket av att Hostel skulle spela i en helt annan liga.

Och det gör den kanske, rent kläggmässigt, men det säger också något att när jag tänker tillbaka på filmen är det faktiskt inte klägget jag minns utan de idiotiska huvudpersonerna. Killar som gör att jag relativt omgående sitter och önskar att någon, vem som helst, skulle kunna ge dem en rejält uppfostrande hästspark i skallen.

Det jag måste ge Hostel är att den kan ses som ett ganska roligt motgift till filmer som Before Sunrise. Istället för ett idylliskt varmt och icke-regnigt Wien serveras vi här ett kylslaget och (i vissa avseenden) ogästvänligt Slovakien, smockfullt med tandlösa gubbar och hotfulla barngäng. Det är bara kvinnsen som är generösa med sina behag, en generositet vilken förstås har sitt tydliga syfte.

Föga förvånande var Slovakien självt inte superlyckliga över porträtteringen av sitt hemland men Roth ska ha avfärdat klagomålen med motiveringen att ingen amerikan ändå vet var Slovakien ligger. Och ingen slutade väl åka till Texas efter The Texas Chainsaw Massacre? (Jag börjar ana ursprunget till den där rövhåligheten…) Men sett till vissa kritiker-reaktioner är det inte utan att man måste ge de slovakiska farhågorna rätt. Tydligen uppfattades nämligen bilden av ett cyniskt och brutalt post-kommunistiskt Östeuropa som dagsens märgisande sanning, till skillnad från exempelvis Rob Zombies white trash-överdrifter.

Jag försöker febrilt sätta mig in i hur det skulle ha varit att se Hostel 2005 på bio, ohajpad och ospoilad. Skräckfilmsvågen hade inte riktigt kommit igång och även om det finns enstaka ljusglimtar som Neil Marshalls The Descent är det mycket uppföljare, remakes och Scary Movies. Så ja, i det perspektivet kan jag i någon mån förstå att Hostel bjöd på något verkligt annorlunda. Saw hade kommit året innan men till dess kroppsobehag lade nu Roth också ett skitigt och, icke minst, Främmande Öst.

Men det är samtidigt ett annorlunda-skap som verkligen inte hållit för tidens tand. Med efterföljare som The Human Cetipede och A Serbian Film är Hostels klägg inte av den kvaliteten att jag fortfarande äcklas av den. Själva upplägget blir i sin tur väl otroligt om man betänker att de som ligger bakom försvinnandena har förgreningar ända borta i Amsterdam, enbart i syfte att locka oanande (rövhåliga) backpackers till en slovakisk avkrok. En scam som dessutom kanske hade kunnat funka för 20-30 år sedan, men som i dessa mobiltelefontider borde ha rasat ihop som ett korthus efter att tillräckligt många tågluffare berättat var de befann sig innan de försvann från jordens yta.

Historieberättandet är också allt för övertydligt, Josh nördstatus får nådastöten i samma sekund som han halar fram en astmainhalator. Samtidigt blir hans personlighet något paradoxal eftersom denna nörd å andra sidan vid ett par tillfällen reagerar oerhört snabbt och oerhört aggressivt på sådant som går honom förnär. Kanske får vi skylla på rövhålighetssyndromet där?

Nej, det här var en rejäl besvikelse. Det jag väl (motvilligt) får ge herr Roth är att han ändå försökte göra något eget istället för att nöja sig med att regissera, säg, remaken av The Fog. Men då hade han å andra sidan ingen mindre än Quentin Tarantino i hejaklacken.