Som alla djuren som bor runt gamle gubben McGregors hus vet – det är ingen riktig fest innan man har rakat räven Mr. Tod. Men när de alla firar firar som bäst dyker Thomas McGregor upp. Han är gubbens enda levande släkting och har därför ärvt den magnifika gamla lantegendomen. Grejen är att Thomas inte alls är vad man på ren svenska skulle kalla ”outdoorsy” utan tänker sälja stället så snart han bara kan för att kunna köpa sig en egen leksaksaffär.

Men då har han inte räknat med grannarna. Dels den charmiga och söta konstnären Bea(trix), dels kaningänget som har sin håla under den stora eken. Kruxet med kaningänget är att Bea tycker att de också är söta och charmiga, särskilt Peter, medan Thomas ser dem för vad de är – ormarna i hans lättsålda paradis. Kaninerna tycker nämligen att innehållet i den överdådiga trädgården som hör till McGregors hus är till för allmän konsumtion och Bea verkar faktiskt hålla med dem om det medan både Thomas och hans släkting håller hårdare på detta med personlig egendom.

Efter att ha blivit garanterad höggradig brittisk mysfilm från recensionskollegan Steffo i både text och ljud kändes Peter Rabbit som ett lätt val en murrig hösteftermiddag. Jag är sannolikt inte lika välbekant med Beatrix Potters olika skapelser och böcker som om jag varit uppvuxen i England men visst är Peter Rabbit, eller Pelle Kanin, en figur som jag träffat på tidigare. Inte minst genom den fantastiska balett-filmen från 70-talet som alltid visades dagen före julafton när jag var liten.

Och inte blev jag besviken på myset. Peter Rabbit är i alla avseenden lättsmält underhållning som i och för sig riktar sig till barn, men som innehåller tillräckligt med kvalitet och blinkningar för att en vuxen publik knappast ska bli uttråkad. Kidsen får dessutom lite extra driv med ett modernt soundtrack för att inte ska tappa intresset, men som uppdaterande vitamininjektioner funkar det helt ok.

Det faktum att alla djuren har kläder på sig påtalas, hjorten Felix D’eer blir obevekligen hypnotiserad av alla bilars ”Heeeeeaaaaadliiiiights” och Thomas chef på Harrods kommenterar i en bisats att nepotism är en anrik brittisk tradition, ”it’s practically written into our Charter”. Vi får till och med en ”That’ll do, pig”, vilket är lite extra roligt eftersom både Babe och Peter Rabbit ståtar med försvarliga australiensiska kopplingar.

Peter och hans djurkompisar är (givetvis) animerade intill perfektion och jag fattar ärligt talat inte hur man har kompat ihop deras figurer med de riktiga skådespelarna för där ser det banne mig oftast ut som om Bea och Thomas står med varsin riktig kanin i armarna.

För detta är som alltså en film som blandar animering med ”riktiga” skådespelare. Rose Byrne spelar Bea och hon börjar helt klart segla upp som en stor personlig favorit, särskilt i komedigenren. Jag skulle nog kunna sträcka mig så långt som att till och med fundera på om hon kan vara den nya tidens australiensiska Sandra Bullock med sin oemotståndliga girl next door-charm?

Roses motspelare är Domnhall Gleeson, en skådis som tidigare lämnat mig ganska oberörd. Och nej, inte blir det heller här någon prestation som får mig att göra vågen men han funkar ändå förvånansvärt bra i sin koleriskt överdrivna roll. Påminner dessutom inte så lite om en ung Ewan McGregor vars efternamn om inte annat hade gjort honom gjuten för rollen som Thomas om Peter Rabbit kommit för en 10-15 år sedan.

Röstskådespelarna är inga man omedelbart känner igen på blotta stämmorna men är alla mycket välfunna. Tittar man sedan på rollistan blir det lite lättare – Peter ”röstas” av James Corden som bland annat gjorde en bra musikalinsats i Into the Woods medan hans systrar Flopsy, Mopsy och Cottontail i tur och ordning är Margot Robbie, Elizabeth Debicki och Daisy Ridley. Robbie dubblar dessutom som vår vägledande berättarröst.

Peter Rabbit lutar sig tydlig mot en nostalgisk dåtid samt ett idylliskt England och siktar inte på långa vägar på att vara lika vanvördig mot sin sagotradition som exempelvis Shrek. Trygghet och mys är som sagt ledorden i den här produktionen och ibland är det inte helt fel. Det är en film som med fördel intas tillsammans med scones, jordgubbssylt och clotted cream – två goda traditioner som blir en.