Caltiki il mostro immortale (1959)

alt. titel: Caltiki, the Immortal Monster

Ni vet pirayor, sådana där ilskna små firrar med vassa tänder som sägs kunna äta en ko in till skelettet på minuter? They ain’t got nothin’ on Caltiki!

Arkeologen Nieto snubblar in i baslägret i den mexikanska djungeln. Fullkomligt vanvettig av fruktan kan han bara utropa ”Caltiki!”. Hans kollegor känner förvisso igen begreppet som namnet på en mayansk gudinna, men varför skulle Nieto var så fixerad vid henne?

När de undersöker grottan som Nieto besökte hittar de en ny klippskreva, öppnad tack vare ett tidigare vulkanutbrott. Där inne finns både en avgudabild samt en helig offersjö. En av arkeologerna har dykarutrustning och på sjöns botten hittar han mängder med guldsmycken. Alla blir de avsevärt mer upplivade av tanken på vad fynden kan vara värda i reda pengar än av deras eventuella historiska betydelse (”We’ll be billionaires!”).

Men en ny skattjakt i sjön slutar i katastrof. Dykaren måste handgripligen dras upp på torra land och är då reducerad till ett kläggigt skelett innanför masken. Plötsligt väller en oformlig massa upp ur vattnet och de tvingas alla fly hals över huvud. Men inte innan Max, ovillig att överge sitt guld, snubblat och kört in armen i blobben. John lyckas rädda sin vän och bränner sedan ihjäl grottmonstret, men till priset av en mer eller mindre smält högerarm för Max del.

Nu blir det en kamp mot klockan. Ska John, tillsammans med professor Rodriguez, lyckas lösa varelsens biologiska gåta innan dess gift tar sig upp i Max hjärna och gör honom galen?

Efter Riccardo Freda och Mario Bavas samarbete på I Vampiri var jag förstås (o)dödligt nyfiken på Caltiki il mostro immortale som tycks ha haft ett liknande arbetsupplägg, bara ännu mer förvirrande. I olika omgångar verkar både Freda och Bava tillägna, alternativt skylla varandra för, den slutliga produkten. Klart tycks i alla fall vara att Freda inte närvarade vid hela inspelningen samt att han fick lite mindre betalt (och Bava lite mer) när det hela var klart.

Konceptet med ett encelligt blobb-monster låter förstås som om Freda lät sig inspireras av Irvin S. Yeaworth Jr. The Blob från 1958 med Steve McQueen i huvudrollen. Men många tycks snarare vilja ge den äran till Hammers The Quatermass Xperiment från 1955 (som jag inte sett). Tydligen ska hela scener vara mer eller mindre kopierade rakt in i Caltiki.

Italienarna hade i slutet av 50-talet början komma underfund med att det gick att sälja filmer till andra länder med god förtjänst. Jag blir till en början lite orolig att jag gått på en nit med Caltiki eftersom regissören heter Robert Hamton, manusförfattaren Philip Just och fotografen John Foam. Skådisarna har namn som John Merivale och Didi Sullivan. Men detta var sannolikt en taktik för att inte skrämma bort en amerikansk publik med främmande namn som Riccardo Freda, Mario Bava och Didi Perego. John Merivale (vilken i profil är kusligt lik Kyle McLachlan) hette dock faktiskt John Merivale och var en brittisk teaterskådis.

Lika bra som I Vampiri är inte Caltiki, det är väl lika bra att erkänna med en gång. Berättandet är klumpigare, mer pang-på-rödbetan, miljöerna inte lika suggestiva och kameraarbetet känns inte lika elegant, nästan trångt (vi är långt ifrån den massiva slottssalen i I Vampiri). Samtidigt skulle den eventuellt kunna vara mer påkostad för det känns som om det är fler statister och mer specialeffekter (även de under ansvar av Bava). I den tidigare filmen fanns tyngd och gravitas, en tätare stämning. I fallet Caltiki hjälper dubbningen till att i än högre grad få filmen att framstå som vilken lättsam amerikansk 50-tals sci fi-skräckis som helst. I vissa scener tar Caltiki också lite väl långt tid på sig att komma till saken.

Men den är å andra sidan minst lika lättsamt underhållande som vilken amerikansk 50-tals sci fi-skräckis som helst (inklusive en bil som fullkomligt omotiverat plötsligt kraschar nedför ett stup när föraren är på väg för att berätta om en viktig upptäckt). Det är en massa stora maskiner med lampor och mätare samt en hel del snack om radioaktivitet och gammastrålning. Här finns en ”electric brain” som på ett litet kick kan bestämma åldern på all levande materia. Det är smart att låta filmen börja i en ångande djungel och antyda linjer långt bakåt i historien för att sedan flytta in den i en steril och rationell laboratoriemiljö, vilken (tack vare sina rationella maskiner) tvingas konstatera att blobben är 20 miljoner år gammal.

Här finns också ett antal visuella små godbitar (tack vare Bavas hand med kameran, gissar jag). En rolig överraskning var ett litet found footage-segment där man framkallat filmen som spelades in av arkeologerna som först var inne i grottan. Istället för att se monstret ur ögonvrån börjar bilden skaka vilt medan mannen i sökaren förfärat stirrar på sin kamerahållande kollega som blir uppäten inför hans ögon. Inspiration för Ruggero Deodato och Cannibal Holocaust, månne?

Effektsmässigt kommer vi aldrig i närheten av I Vampiris ansiktstransformation men de mindre blobb-bitarna som lyfts från Max uppätna skelettarm är obehagligt slajmiga. Så länge det handlar om små enheter blir deras pulserande yta en oväntat otrevlig syn men ju större de blir, desto tydligare blir det att det handlar om tyg som är spänt över någon slags ram. Hela tiden är den dock kläggig och vagt vulva-liknande, något som sannolikt gör åsynen av den lite mer förvirrande och oroande.

På det hela taget en riktigt charmig liten historia, men måste man välja ett Freda/Bava-samarbete är såklart I Vampiri att föredra.