alt. titel: Rött kort, Cold Sweat, Permission

Efter många år av hårt arbete ska Irans kvinnliga futsal-lag äntligen få spela cup-final och ingen är lyckligare för det än lagkaptenen Afrooz. Men när hon visar upp sitt pass på flygplatsen får hon beskedet att hon inte kan åka. Hennes make, Yaser, har anmält att han inte tillåter sin hustru att lämna landet och inget Afrooz säger kan ändra på den saken.

Även om beskedet kommer som en blixt från klar himmel för den unga kvinnan kan hon knappast hävda att förhållandet mellan henne och maken ligger på någon fantastisk nivå. Faktiskt inte ens acceptabel. Hon har flyttat till en egen lägenhet som hon delar med partnern (gissar jag) Masi men det är Yaser som betalar hennes hyra. Han är i sin tur en populär programledare på TV men har hotat sin hustru vid flera tillfällen efter flytten.

Nu följer en desperat kamp där Afrooz med alla till buds stående medel försöker få Yaser att ändra sitt beslut, helst innan cup-finalen är till ända.

Filmskaparen Soheil Beiraghi tycks i mina ögon haft mer patos och budskap i kappsäcken än filmiska hantverksskills när hon gjorde Araghe Sard. Alternativt har en högst medveten stil, vilken jag bara uppfattar som valhänt. Fotot har en DV-kamera-look och närmar sig ibland det dokumentära. Många scener pågår alldeles för länge när det egentligen inte händer något ytterligare. Det är också väl många åkningar som tycks bygga på en fast kamera monterad antingen på en motorhuv eller i baksätet på en bil. Alltså ett ganska statiskt och föga upphetsande perspektiv. Även skådespelarprestationerna lämnar från gång till annan en del övrigt att önska.

Därmed inte sagt att jag inte blir engagerad i historien eller känner för Afrooz fullkomligt bisarra situation. Jag förutsätter helt fräckt att Beiraghi inte hittat på en lag som gör det möjligt för en iransk äkta make att förbjuda sin hustru att resa utanför landets gränser utan att behöva ange någon som helst förklaring. Inte heller att det saknas grund till skilsmässa för paret om mannen säger ”nej”, trots att till och med domaren i målet försöker övertala honom att ge med sig.

Afrooz är en obekväm huvudperson – jag känner absolut sympati för hennes situation samtidigt som hon ibland beter sig anmärkningsvärt korkat och överilat. Då var det betydligt mer underhållande att bekanta sig med Afrooz diminutiva men bitskt intensiva advokatväninna Pantea. Tänk Edna Mode i slöja så kanske ni fattar grejen.

Afrooz får också lida för att hon är en modern kvinna i ett Iran där tränaren går klädd i ett sådant där klädesplagg som mesta av allt liknar ett svart tält. Vår huvudperson får bannor för sin aktivitet på sociala medier och skäll för att hon lägger ut filmer från tjejernas omklädningsrum. Det behöver väl knappast sägas att hennes youtubade önskemål om upprättelse och rättvisa, dessutom inspelat när hon inte var spiknykter, knappast uppskattas av exempelvis Irans futsalförbund. Vilka påstår sig göra allt de kunnat för att övertyga Yser om att Afrooz borde få resa. Men när han säger nej finns det inget de kan göra… Kanske det ändå vore enklast om hon bara var lite mer tillmötesgående mot sin man. Betedde sig som en god hustru ska göra. Och en god hustru tänker inte främst på sin egen idrottskarriär.

Det är alltid intressant att se filmer från länder som jag inte är särskilt bekant med. I fallet Araghe Sard var det bara synd att själva framförandet blev lite klumpigt.