Det är något särskilt med julen i alla fall. Den goda maten. De välbekanta sångerna. Alla glada ansikten. Alla familjen som träffas. Allt det man inte pratar om.

Däremot är det kanske inte så vanligt att allt det där man inte pratar om ändå ligger så nära under ytan som det gör hemma hos Anders och Jenny med döttrarna Isa och Hedda. Faktum är att mycket är så uppenbart att en mullvad med svårartad gråstarr skulle kunna uppfatta vad som pågår. Trots att ingen pratar med någon annan. Familjetraditionen att knyta näven i fickan och lida i det tysta lever i högönsklig välmåga, särskilt mellan Anders och hans mamma Mona som också tycks bo i huset. Den som försöker göra något åt saken är den ingifta Jenny men hon kämpar minst sagt i motvind. Och för att göra livet lite extra svårt för sig är hon detta år även ansvarig för det allt avgörande julbordet med Mona hängandes över axeln.

Saker och ting ställs på sin spets tack vare ett kändisbesök. Anders bror Simon ska komma på besök ända från L.A. och Monas långa rad med klippböcker om sonens sångarframgångar vittnar om hur hett efterlängtad han är. Anders knogar på som ledare för ortens kyrkokör men det är helt uppenbart att han i sångarnas ögon intar en undanskymd position. Inte bara i förhållande till sin berömde bror, utan också till den gamle körledaren Eje.

Som upplagt för äkta julemys med andra ord. För att lägga lite extra lök på laxen anländer dessutom Anders och Simons kusiner Anneli och Igor med sonen Noel. På plats finns redan Annelis föräldrar Göran och Elvy, vilka mer än gärna delar roliga historier om hur tokigt det brukade bli med Görans bror, och Anders och Simons pappa, Ingemar. Ni vet, Ingemar som hade den där lilla alkisproblematiken och som gjorde livet till ett helvete för sin familj. Ni vet, det där man inte pratar om…

Nä, jag vet faktiskt inte… Kanske är jag bara lyckligt lottad som har svårt att identifiera mig med problematiken i Jag kommer hem igen till jul. Eller också finns liknande situationer runt mig hela tiden och jag bara är för tjockskallig för att uppfatta dem. Men för min del känns relationshistorien som filmen vill berätta om överdriven och övertydlig. Jag har svårt att inte bli irriterad på alla rollfigurer som bara knyter näven i fickan och istället tar ut sin frustration på en torrfura i skogen. Gud förbjude att man skulle snacka om saker och ting.

Hade Jag kommer… rört bara en av de fyra-fem hyfsat massiva surdegar som filmen försöker skjutsa in i ugnen hade jag kanske haft lättare att svälja anrättningen. Som det är nu finns det lite för många anledningar till att gå undan och bita ihop. Eller ännu hellre explodera i hätska meningsutbyten som draggar upp uråldrig familjeskit. För egen del kan jag bara påminna mig den där gången min lillebror drämde en korkskruv i skallen på mig, så jag har inte så mycket att komma med i det avseendet.

För att vara helt ärlig: problemen jag har med Jag kommer… har lagrat på sig sedan titten. Hade jag skrivit den här texten direkt efter den välbesökta biovisningen hade den sannolikt blivit betydligt mer ljum. En helt ok film även om jag med viss förvåning noterade att det snyftades både här och var i salongen mot slutet. Möjligen lite väl skamlöst ”inspirerad” av Ett päron till farsa firar jul till sitt upplägg och något jättefan av vare sig körmusik eller Peter Jöback har jag aldrig varit.

Alla inblandade vuxna skådisar gör ett helt ok jobb med både det tysta lidandet och de upprörda grälen, från Suzanne Reuter som Mona till Johannes Kuhnke som Anders och Peter Jöback som Simon (vilken dragit på sig såväl flamboyant mönstrade och färgglada kläder, som en liten 80-talistisk porrmusche). Vinstlotten rent rollmässigt skulle jag säga har dragits av Jennie Silfverhjelm som den hårt prövade Jenny. Hennes pragmatism och försök att navigera i de extremt tystlåtna familjevattnen är ganska uppfriskande. Loa Falkman får i sin tur vara comic relief-Göran som ”julgeneral” och gubb-beklaga sig över samhällets överdrivna ”henande” samt postväsendets kollaps.

Men ”helt ok”-känslan har alltså, vartefter dagarna har gått, övergått till något mer irriterat. De manusmässiga övertydligheterna har börjat skava, de lite märkliga vändningarna likaså, och rollfigurerna känns allt mer krystade. För att vara en film där rollfigurerna så ofta ändå påpekar att man inte pratar med varandra räcker det allt som oftast med väldigt få ord för att mycket ska tyckas vara både löst och förlåtet. Redan under filmens gång var jag dock tillräckligt avtänd för att hinna fundera en hel del på (1) vad det är jag inte gillar med Peter Jöbacks röst (lite för nasal, lite för spänd, lite för teatralisk) och (2) exakt hur många julskivor karln kommer att sälja i år.

En av surdegarna påminde mycket om det Patrik Sjöberg berättat i bland annat sin självbiografi. Just där tror jag att Jag kommer… hade tjänat på att göra halt och gräva lite djupare. För vuxna som utnyttjar sin position och auktoritet gentemot barn är i sanning något avskyvärt. Fast det är ju i och för sig inte särskilt julmysigt…