Ibland kommer de där böckerna som inte ger så mycket tillbaka. Finns det en någorlunda schysst historia att följa med i brukar jag väl hänga kvar i dem efter bästa förmåga men denna biografi signerad skådespelerskan Marie Göranzon hade jag ärligt talat lagt ifrån mig om det inte varit för jobbets bokcirkel som draghjälp.

Jag har lite svårt att diagnosticera exakt var problematiken ligger. Som vanligt är det förvisso intressant att läsa en biografi som öppnar upp ett fönster till en helt ny värld. Mycket av Vrålstark och skiträdd handlar (föga förvånande) om Göranzons liv som skådespelare och då främst som skådespelare på Dramaten. Med olika regissörer, olika motspelare, olika chefer.

Det är spännande att ta del av hennes arbetsprocess inför en ny roll, hur hon rent praktiskt lär sig replikerna. Det är intressant att läsa om Dramaten som vilken arbetsplats som helst med halvdana chefer och maktintriger.

Men sedan… Kanske handlar det om att jag inte har någon som helst relation till vare sig Göranzon eller de teaterscener som varit så centrala i hennes liv? Har jag någon gång undrat, blir det här uppenbart att jag verkligen inte är någon teatermänniska. Jag har bara ett vagt minne av skriverierna kring hennes roll som Shakespeares kung Lear. Beskrivningarna från den experimentelle regissören Per Verner-Carlsson uppsättningar ger mig irritationsknottror eftersom de framstår som själva nidbilden av pretentiös Kultur.

Jag tror i och för sig att min aversion också kan handla om bokens framställning. Stina Jofs är en synnerligen närvarande ”spökskrivare” och varje gång hon sticker upp huvudet att för att berätta hur själva processen med att få till boken tillsammans med Göranzon gått till bryts min koncentration. Jag inser att jag helt inte är särskilt intresserad av just den delen, inte heller av de mångahanda beskrivningarna av Göranzons privatliv tillsammans med Jan Malmsjö. Överhuvudtaget är det väldigt mycket Malmsjö, så om han känns ointressant eller till och med en negativ figur blir läsningen inte särskilt lättsmält.

Jofs (och Göranzon?) har valt den tematiska vägen för Vrålstark och skiträdd. Kronologiskt hoppar alltså boken både framåt och bakåt i Göranzons karriär enligt kapitelrubriker som ”Arvet” eller ”Makten”. Ett grepp som i det här fallet kanske förstärker det lite splittrade intrycket på gott och ont.

Nej, det här var ingen biografi som gjorde något större avtryck för min del. Tycker man mycket om Marie Göranzon eller är lite mer intresserad av spelet bakom kulisserna på Dramaten hamnar saken i ett helt annat läge.