FilmspanarnaSom vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.

Men hur var det nu med det där sjukhusbesöket? Jo, av någon anledning är det inte Nai Nai själv som pratar med läkaren, utan hennes syster. Som återvänder med beskedet att Nai Nai absolut inte ska oroa sig över den där envisa hostan eller fläckarna på lungorna som syntes på tidigare röntgenbilder. De var bara ”benign shadows”. Allt i enlighet med en kinesisk tradition av att inte tala om för äldre släktingar att de är döende. För det som verkligen dödar en person inte är sjukdomen i sig, utan fruktan för den och döden.

Men Nai Nai har trots allt en kärleksfull familj i sitt liv, om än något spridd över världen. Därför ska Billies kusin Hao Hao hastigt och lustigt ”gifta sig” med sin tre månader gamla japanska flickvän Aiko, som förevändning för att samla alla hemma hos Nai Nai i Changchun i nordöstra Kina. För att skyla över lögnen om Nai Nais förstående död krävs alltså ytterligare en lögn. Men det är få som kan stå i vägen när en stolt farmor kräver att få anordna ett storlaget bröllop för sin sonson.

The Farewell är tydligen självupplevd av regissören, tiilika manusförfattaren, Lulu Wang och filmen inleds också med förbehållet att den är baserad på en ”actual lie”. Men vid sidan av lögnen handlar The Farewell minst lika mycket, om inte mer, om hur de kinesiska hemvändarna försöker förhålla sig till både gamla och nya hemländer. Filmen är kanske inte så särdeles subtil när både söner och barnbarn måste brottas med såväl invanda som nya kulturer och var man har sin sanna hemvist, men gör det ändå ganska bra.

Särskilt huvudpersonen Billie tvingas förstås se sina förgivettagna uppfattningar i vitögat. Är hon mer amerikan än kines? Har hon anammat den västerländska individualismen så till den grad att hon inte längre kan förstå den österländska betydelsen av att istället se sig som en del av en helhet? Resan och mötet med den kinesiska familjen får henne att inse att hon kanske saknat sitt barndomsland mer än hon riktigt varit medveten om. En lott som säkert delas av många andra generationens migranter, vilka inte haft något val när det kommer till flytten till ett nytt land.

Samtidigt som hennes föräldrar kläms mellan att hylla sitt nya hemland för att markera att deras val verkligen inte var något misstag och banden till sina förfäders jord. The Farewell lyckas dessutom pytsa in en hel del kritik mot dagens Kina, ett land där en stor familjekärlek måste samsas med oblyg prostitution, en närmast outbildad arbetarklass, krass penninghunger, statusjakt, känslomässigt hyckleri och tomma skrytbyggen.

I det avseendet kan man fråga sig om det är meningen att The Farewell ska tolkas som en relativt anspråksfull symbolisk film. Är Kina och Nai Nai en och samma? En älskad släkting som synes vid god hälsa men som i själva verket är döende och som man därför döljer den bistra verkligheten för? Alternativt en person som trots sin fysiska skörhet ger mental och känslomässig styrka åt sin självsvåldiga avkomma?

Detta låter förstås oerhört allvarligt, men The Farewell försitter inte många chanser att med ganska enkla medel skapa välbekant humor i allehanda kultur- och generationskrockar. Måste man skala apelsinerna som lämnas som offergåva till Billies sedan länge avlidne farfar? Och varför tycks inte den blivande bruden Aiko vara upp över öronen förälskad i sin nye ”make”? Tendensen att tvinga i både barn och barnbarn bisarra mängder mat som ett bevis på kärlek verkar dock överskrida alla kulturella gränser.

Vi var flera som möttes upp på tjusiga Bio Capitol:
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?