Alkemistens dotterEtt år efter min egen disputation i idéhistoria försvarade en man vid namn Carl-Michael Edenborg sin avhandling i samma ämne. Det är väl den tidsskillnaden plus att Edenborg är fem år äldre än jag själv som jag försöker hålla kvar i minnet när jag granskar karlns imponerande CV. Publicerad litteraturkritiker i bland annat Aftonbladet, översättare, grundare av Vertigo förlag och sedan 2014 författare av en August-nominerad roman vid namn Alkemistens dotter.

Alkemisten i fråga heter Leo Drakenstierna. Han styr över godset Hermestorp och familjen Drakenstierna, främst och närmast över dottern Rebis Aurora som enligt både honom själv och andra släktingar är Utvald. Förutbestämd att uppfylla släktens månghundraåriga kall: förgörandet av den materiella världen. Drakenstiernorna är nämligen ståndaktiga gnostiker och övertygade om att människornas värld inte är skapad av gud utan en mindre, och rentav ondskefull, guddom – demiurgen. I syfte att frige allas gudomliga själar måste världsalltet därför upphöra att existera. Men innan detta gudomliga mål kan uppnås kan man ju alltid försöka se till att frigöra så många själar som möjligt från sitt materiella fängelse. En syssla som den gode Leo gärna ägnade sig åt under sina soldatdagar.

Men nu är Leo alltså far och den enda vägen till universums upplösande går via alkemins mystiska vindlingar. Han försöker inviga sin dotter i dess hemligheter samtidigt som han håller ett synnerligen hårt och vakande öga över hennes övriga uppfostran. Vänskapen med drängpojken Johan ses exempelvis inte med blida ögon.

När vi dyker ned på Hermestorp anno 1798 är Rebis emellertid ensam på godset eftersom hennes älskade far gått bort. Hon känner sig vilsen utan hans vägledning och försöker valhänt att gå vidare med de alkemiska experimenten. Men hon inser att hon behöver mer hjälp på vägen och kontaktar därför sina fåtaliga släktingar på den europeiska kontinenten. Tillsammans med pigan Katrin ger sig Rebis av för att en gång för alla försöka knäcka koden med världsförintandet.

Det märks att Edenborg kan detta med alkemi på sina fem fingrar och det är kanske inte så konstigt eftersom hans avhandling, Alkemins skam, handlade om just det. Eller snarare alkemins plats i en omvälvande tid, brytpunkten mellan gammalt och nytt, 1700-tal och 1800-tal. I det avseendet blir Rebis och hennes äventyr ett slags prisma genom vilket författaren speglat såväl filosofi som historiska händelser. Till släkten Drakenstierna hör nämligen också kungamördaren Jacob Johan Anckarström vars avrättning bevistas av Rebis och Leo.

Men Alkemistens dotter är, trots sin titel, framförallt en bok om dottern som själv är alkemist. Att Edenborg tidigare skrivit en del erotica kommer knappast som en överraskning med tanke på att mycket av Rebis personliga utveckling handlar om att försöka trycka ned det där vulkanbubblet i mage och länder. När hon är tillsammans med Johan, tillsammans med Kristin, tillsammans med kusinen Andreas. Med det ska inte förstås att Alkemistens dotter är en uteslutande erotisk roman, men sexualitet är en icke föraktlig del av det myllrande liv som Rebis undan för undan utforskar på sina resor, bara för att bättre kunna utplåna det.

Språket är en intressant blandning, där det upphöjda och förfinade samsas med det grisiga och groteska. Edenborg väjer knappast för smuts, blod och allsköns oaptitligheter. Snarare känns det som om han med liv och lust kastat sig in i just de partierna och det må väl vara hänt. Själv tyckte jag dock bäst om de detaljerade beskrivningarna från Rebis alkemiska experiment.

Ett par snabba sökningar ger vid handen att recensionerna av Alkemistens dotter generellt sett var lysande. Skribenterna framhöll gärna Rebis upptäckande av världen och livet som något befriande och nyskapande, särskilt för en kvinnlig huvudperson. I det läget kan jag känna att jag blir lite tjurig och tycker att boken lika gärna skulle kunna ses som en beskrivning av hur en kvinna, i kraft av sin obevekliga biologiska klocka, överger både studier och andra mentala strävanden. Samtidigt synes det mig uppenbart att Edenborg är en person som, om han måste välja, sannolikt skulle föredra kropp och materia framför intellekt och ande.

Själv vet jag bara att Alkemistens dotter av någon anledning blev en bok som inte fångade mig riktigt. Absolut inte dålig men heller aldrig något som engagerade fullt ut. Inte ens löftet om en fungerande alkemi kunde få mig i spinn. Ibland blir det ju så.

star_full 2star_full 2star_half_full