En trevlig dag ute på havet. Greg har bjudit in de gamla vännerna Downey och Sally samt en ny vän, Jess, till sin båt Triangle. Sally har i sin tur bjudit med sig singelvännen Heather som hon anser vara en perfekt partner för Greg. Tyvärr visar sig Greg vara mer intresserad av Jess och Heather har inte något emot det eftersom hon tvärt emot Sallys förmaning är mer sugen på den unge och muskulöse matrosen Victor.

Låter detta som en Harlequinhistoria med marininspiration? Nå, ganska snabbt rätar det hela upp sig. Havet blir plötsligt kav lugnt och Triangle förvandlas till en död fisk i vattnet, Greg misslyckas med ett nödrop till kustbevakningen, en storm drar över dem lika snabbt som ett stående engångsligg, Heather är puts väck och övriga gänget försöker samsas på en upp-och-ned-vänd båt.

Men strax kommer räddningen inom synhåll. Mot alla odds lyckas någon på det stora fartyget Aeolus få syn på de skeppsbrutna och ser till att de kommer ombord. Någon som däremot inte har någon större lust att visa upp sig och den lilla gruppen vandrar omkring i ändlösa korridorer på ett till synes helt övergivet fartyg. And then the screaming starts…

Inte kan ni väl lasta mig för att försöka klämma in en bra film i Halloween-temat? Ok, Triangle är inte ultra-brittisk, själva historien äger rum i Florida (egentligen är nordöstra Australien) och filmen är en brittisk-australiensk produktion (inte minst på skådis-sidan). Men UK Film Council har pytsat in lite pund medan Creep-bekante regissören och manusförfattaren Christopher Smith är född i Bristol.

Detta faktum, plus att jag hade ett svagt minne av att Triangle lät tala om sig för några år sedan, gjorde att jag chansade på en titt. Och inte smakade det så illa. Visst, genren i sig behöver man aldrig tvivla på en endaste minut eftersom Triangle inleder med en klassiskt ”otäck” la-la-la-nynnande barnröst. Ett övertydligt grepp som får mig att stöna i frustration men som lyckligtvis inte sätter särskilt stor prägel på resten av filmen. Från början tror jag jag filmen ska utvecklas till något psykologi-betonat i stil med klassikern Dead Calm men det visar sig snart att Christopher Smith snitslat upp en annorlunda bana. Här förbehåller jag mig rätten att bli lite hemlighetsfull för Triangle är den sortens historia som är roligast när man inte vet allt för mycket om den. Även om det inte tar särskilt lång tid innan man börjar ana vartåt det barkar.

Käpprätt åt helvete, skulle väl kunna vara en bra sammanfattning. När saker och ting väl börjar falla på plats tycker jag att Melissa Georges lättstressade och till synes överdrivet oroliga Jess faktiskt känns riktigt trovärdig under rådande omständigheter. Plus att hennes räddhågsna reaktioner skapar en stämning av förebådande hot. Detsamma gäller både det öppna havets ödslighet och de mångahanda måsarna. Särskilt måsarna är ett smart drag eftersom i alla fall jag påminns om att måsar kan vara jävligt läskiga pippifåglar. På samma sätt känns Gregs (porträtterad av Michael Dorman) mer sansade attityd lika trovärdig – det är klart att det måste finnas en skeppare ombord på Aeolus som man kan snacka med!

Direkt skrämd blir jag väl aldrig av Triangle. Däremot är det en hyfsat klippt, tajt thriller med en ambitiös historia som på något sätt går ihop sig i slutänden trots att jag hade mina tvivel. Kanske har Smith lärt sig något på de sju år som gått sedan Creep? Sedan kanske jag har vissa invändningar mot HUR han får sin historia att gå ihop sig, själva anledningen till att allt blir som det blir. Pluspoäng dock för den passande men möjligen något avslöjande namnreferensen till den grekiske kungen Aeolus och hans son Sisyfos.

Idag sällar sig poddkollegorna Snacka om film! till Halloween med veckans avsnitt. Jag tror minsann att både de och Filmitch tagit sig an en Netflix-snackis.