The Abominable Dr. Phibes (1971)

alt. titel: Den blodtörstige hämnaren, Dr. Phibes – den fasansfulle, Vampyrens hämnd, Djævlelægen

London samlade läkarkår må kanske inte dö av flugor. Däremot dör de som flugor på grund av minst sagt märkliga orsaker. Dr. Thornton sticks ihjäl av bin, Dr. Dunwoody bits ihjäl av livs levande fladdermöss och Dr. Hargreaves huvud kläms sönder under en maskerad tack vare en mordisk grodmask. Vid det här laget är poliserna Trout och Crow något på spåren, de vet bara inte vad. Bristen på handfasta bevis gör också att deras chef förhåller sig minst sagt skeptisk till läkar-seriemördarteorin. Till och med andra läkare kommenterar lakoniskt ”Men in my profession die every day, sir”.

Det krävs ytterligare ett dödsfall – Dr. Longstreet som töms på blod – för ett genombrott i fallet. Dels kan alla de döda läkarna kopplas till en viss Dr. Vesalius, dels har mördaren tappat ett ovanligt halssmycke hos Longstreet. Det ser inte bättre ut än att mördaren bestämt sig för att nedkalla de gammaltestamentligt mosaiska farsoterna på läkarna som lät Victoria Regina Phibes dö på operationsbordet. Men eftersom hennes make, teologen och organisten Anton Phibes, av allt att döma dog en eldfängd död i en bilolycka när han skyndade till sin älskade makas sida, vem kan då vara ute efter hämnd?

Ingen större hemlighet för oss tittare dock, eftersom filmen öppnar upp till en vilt orgelspelande skepnad. Vilken sedan lika vilt börjar ”dirigera” en mekanisk dansorkester vid namn ”Dr. Phibes’ Clockwork Wizards” innan hen ger sig av med en ung och vacker kvinna för att dumpa ett gäng fladdermöss genom Dr. Thorntons takfönster. Däremot dröjer det en stund till innan det står helt klart att Vincent Price gör ett återtåg i temat, men nu i en avgjort mer lättsam roll jämfört med häxjägaren Matthew Hopkins.

I likhet med The Blood on Satan’s Claw är The Abominable Dr. Phibes en sådan där film som jag varit sugen på att se nästan enbart för att titeln är så läcker. Däremot var jag lite mer förberedd på att den knappast skulle vara något mästerverk. Den största överraskningen kom nog i form av filmens humoristiska ådra som faktiskt var riktigt trevlig. Eller vad sägs om en hämndaktion som involverar mängder av brysselkål?

I övrigt är Price en klassiskt manisk moahaha-skurk som dessutom måste använda en sorts gammalmodig röstgenerator i form av en trattgrammofon (hur ska han annars kunna yttra ödesmättade repliker som ”Nine killed you. Nine shall die. Nine eternities of doooom!”?). Även han verkar faktiskt ha ganska kul. Mot Prices Phibes står Joseph Cottens Vesalius som en förtroendeingivande straight man, vilken dessutom verkar vara på banan i betydligt högre utsträckning än poliserna Trout och Crow.

Den lättsamma hejsan-svejsan-känslan gör tacknämligt nog också att man inte på minsta sätt ifrågasätter varför den vackra assistenten Vulnavia (?!) ställer upp på Phibes mordiska planer. Ety män är nu en gång för alla så lättlurade individer att de tycks bli helt hypnotiserade vid åsynen av en vacker kvinna. Polisens inkompetens faller också inom ramen för den känslan. De befinner sig ständigt ett halvt steg bakom galningen och tvingas därmed åse hur läkarna de försöker skydda bokstavligen mördas framför deras ögon.

Rent mordmässigt skulle jag säga att grodmasken är det som funkar bäst samtidigt som jag inte kan låta bli att gilla det faktum att mordoffren faktiskt hanterar sina ”bödlar” med stor försiktighet då filmen valt att satsa på både levande fladdermöss och råttor. The Abominable Dr. Phibes är kanske inget man ska börja med om man vill ta reda på vad Vincent Price gick för skådespelarmässigt men är trots det oväntat underhållande.