Straw Dogs.jpegalt titel: Straw Dogs – De galna hundarna, Straw Dogs – Det galna gänget, Halmhundarna, Køterne, Strawdogs, Sam Peckinpah’s Straw Dogs

Amy Sumner kommer tillbaka till barndomshemmet Trencher’s Farm och byn Wakely på den cornwallska landsbygden tillsammans med maken David. I lokalinvånarnas ögon är David inte mycket till man att skryta med – en spädvuxen amerikan, tillika akademiker, som bär vit skjorta och prudentligt putsar sina glasögon. Snart börjar vi undra om inte Amy delar den inställningen.

Den inledande lekfullheten paret emellan övergår nämligen snart till en aggressiv sexualitet från Amys sida, kombinerad med ett truligt bekräftelsebehov värdigt en femåring. Något som David inte tvekar att påpeka för sin fru. Ju mer hon hänger efter honom, desto mer avskärmar han sig med sitt arbete. Med den förutsägbara konsekvensen att hon börjar söka uppmärksamhet på annat håll.

Fotografen John Coquillons kamera är nämligen inte den ende som ivrigt noterat Amys prominent BH-lösa bröst och korta kjolar. Det gör även Charlie Venner (en av Amys gamla pojkvänner) samt Chris Cawsey och Norman Scutt. De tre männen har hyrts in av paret Sumner för att bygga ett garage på Trencher’s. Arbetet ger dem bland annat goda möjligheter att kika in i mangårdsbyggnadens fönster och iaktta både den veklige mannen och den förföriska hustrun.

Straw Dogs är ytterligare en av alla dessa filmer som nått en viss ryktbarhet tack vare ett extremt våldsamt innehåll, något som bland annat gjorde att den släpptes oklippt i Storbritannien först 2002. Återhållsamhet eller subtilitet på den punkten är ju knappast något som regissören Sam Peckinpah gjort sig känd för. Skillnaden skulle möjligen vara att en vital del av våldet i just Straw Dogs utgörs av en lång och brutal våldtäktsscen.

Eller är den så brutal? Det är möjligt att jag med mina fördomsfulla och nutida ögon läser in allt för mycket i Amys flämtningar och ambivalenta kroppsspråk men jag blir osäker på vad Peckinpah egentligen ville uppnå med scenen. Särskilt som den dels aldrig kommer att utgöra en anledning eller orsak till den slutgiltiga upplösningen, dels utan några större problem kan infogas i en övergripande berättelse om hur sexuellt påflugna kvinnor alltid får sitt straff. De enda andra kvinnor som tittarna får träffa är nämligen den unga Janice som med alldeles för korta kjolar ger David suggestiva ögonkast samt den sedesamma pastorsfrun iförd rejäla klänningar samt håret i knut.

Men eftersom Janice också förvandlas till offer och David omgående påpekar att han fann pastorsfrun attraktiv undrar jag om filmens stora stora skiljelinje (skyttegraven om ni så vill) egentligen inte går mellan utbölingen och lokalbefolkningen, mellan civilisation och primitiv brutalitet, utan snarare mellan könen.

För medan stämningen redan från början andas en lågintensiv och synnerligen obehaglig atmosfär av home invasion, anstränger sig knappast Peckinpah för att vi som publik ska gilla vare sig Dustin Hoffmans David eller hans oborstade motståndare. Å andra sidan, eftersom Susan Georges Amy beter sig som hon gör får vi inte särskilt mycket sympatier för henne heller.

Amy och David är inget mysigt par och båda hemfaller lika snabbt till bittra anklagelser. När hårt sätts mot hårt blir det helt uppenbart att de inte är ett team. Det hela förefaller vara en lika oundviklig som tröstlös kamp där alla står mot alla. När Peckinpah väl fyllt det blå skåpet med så mycket skit att det tippat över för länge sedan är det enda som återstår en troglodytisk naturkraft, fördelad likvärdigt på både invaderande och invaderad. Det ”hem” som David påstår sig skydda visar sig inte vara stort mer än en halmdocka, något han kan hålla upp för sig själv för att motivera sin lättväckta våldsamhet.

Jag skulle inte kalla Straw Dogs för en skräckfilm men den är, i likhet med många andra homeinvasion-berättelser, djupt obehaglig. Tydligen finns också en litterär förlaga, The Siege of Trencher’s Farm från 1969, men Peckinpah själv tycks inte ha gett mycket för den eftersom han hävdar att han själv och medmanusförfattaren David Goodman gjorde ”something of validity out of this rotten book”.

Det får stå för Peckinpah. Men förutom den störande genusvinkeln och det faktum att filmen runt mitten känns en smula långdragen blev jag positivt överraskad av Straw Dogs. Filmen gav mig en hel del att fundera på och hade under sin andra halva ett furiöst driv som mer än fångade min uppmärksamhet.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full