Frankenstein Must be Destroyed.jpegUnga paret Anna Spengler och Karls Holst tycker nog att livet behandlat dem en smula orättvist. Istället för att vara nyförlovade och lyckliga är de nyförlovade och brottslingar. Annas mor är svårt sjuk och för att bekosta hennes behandlingar måste Karl, som är läkare vid stadens mentalsjukhus, stjäla mediciner som han sedan säljer.

Men denna prekära situation ska visa sig vara en fjärt i motvind jämfört med när de hamnar i klorna på den samvetlöse Baron Victor Frankenstein. Han har just tvingats fly sitt tidigare tillhåll och har hyrt ett rum under namnet Fenner på Annas pensionat. Men det tar honom inte lång tid att luska rätt på de unga tus hemligheter och därefter tvinga dem att hjälpa honom i hans vetenskapliga värv.

En av patienterna under Karls vård är nämligen den kände läkaren Frederick Brandt, vilken samarbetade med Frankenstein innan Brandt blev oåterkalleligen galen (komplett med en böjelse för ”violent and murderous rages”). Grejen är att kollegan precis innan sitt sammanbrott lyckats knäcka gåta med att frysa ned hjärnor utan att skada cellvävnaden och nu vill Frankenstein veta hur han gjorde. Allt för att kunna bevara stora geniers hjärnor för framtiden. Det sägs inte rent ut, men det känns högst sannolikt att baronen räknar sig själv till den skaran. Och nu kräver han alltså Karl och Annas hjälp för att frita Brandt, bota hans vansinne och ta hand om den hett eftertraktade kunskapen.

Jag blev positivt överraskad av Hammers The Curse of Frankenstein (bolagets första baron-film) men fasiken vet om inte Frankenstein Must Be Destroyed var ännu bättre?! Ok, det finns helt klart fler och enormt mycket större logiska luckor i historien (varför måste exempelvis Victor och Karl operera Brandts hjärna för att lätta på en tryckskada när de just transplanterat samma hjärna?) och särskilt mot slutet saggar tempot en smula av och till.

Men till pluskontot kan vi återigen räkna Peter Cushings oförlikneliga prestation som utsökt elegant, men samtidigt oförsonlig, skurk. Sedan The Curse… har han utvecklat en förmåga till härligt bitska oneliners av typen ”Don’t invoke the Almighty Dr. Holst, I imagine he’s very angry with you at this moment”. Den här gången kan han dessutom lägga våldtäkt till sitt kriminella cv. Möjligen kan jag tycka att den detaljen skär sig mot hans övriga motivation. Den gör honom för all del betydligt otrevligare men det är frågan om han i sin vetenskapliga enögdhet egentligen skulle ha tid att bry sig om att utöva makt på det sättet.

Till det kommer en hel del rätt obehagliga scener som inte sällan handlar om att såga, borra eller sticka in spetsiga saker i folks kranier. För att inte tala om bilden av den otäckt flaxande armen i ett vattensprutande hål som onekligen fick verkligheten att gunga till en smula under fötterna på mig. Manuset har också löst monstersituationen på ett betydligt bättre sätt genom att överge lapptäckeslösningen till förmån för transplantationsskräcken. För vad skulle du göra om du (eller din hjärna) helt plötsligt vaknade upp i en främmande kropp? Go a bit mad, perhaps…? Det bygger dessutom en relativt plausibel grund för att kunna återkomma till det tragiska monstret som hatar både sig själv och sin skapare.

Anna och Karl spelas av Veronica Carlsen och Simon Ward. Carlsens blonda uppenbarelse känner jag igen från andra Hammer-filmer som Dracula Has Risen From the Grave och The Horror of Frankenstein. Däremot tar det mig ett bra tag att koppla Simon Ward och i slutänden handlar det enbart om att han i dessa unga år är enormt lik den trettio år yngre Burn Gorman. Wards rollfigur är dock kanske den mest intressanta i hela filmen eftersom den, likt Ivanhoes Brian de Bois-Guilbert, är oerhört ambivalent. Till en början framstår han som en slags hjälte, om än en romantisk sådan. Men efter att vid ett inbrott tillsammans med Frankenstein ha varit oväntat snabb att sticka kniven i en nyfiken nattvakt förstår vi att han har dolda djup. En insikt som enbart förstärks av att han inte kan låta bli att imponeras och fascineras av Frankensteins färdighet med benborren, oavsett dess syfte.

Det är bara att tacka och ta emot för ytterligare en härlig Victor Frankenstein, signerad Peter Cushing och Hammer.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2