The Damnedalt. titel: …de kallblodiga, These Are the Damned

Den lilla kuststaden Weymouth har blivit ett farligt ställe. En amerikansk turist som chevalereskt erbjuder en ung flicka sin arm för att ”hjälpa” henne att korsa gatan blir strax nedslagen av gänget som flickan tillhör. Regeringstjänstemannen Bernard som träffar den nedslagne Simon strax efter tillbudet kan bara sucka och bekräfta att nya, våldsammare tider också hittat fram till det sköna Albion.

Men Simon måste ha fått ett riktigt hårt slag i huvudet av det där gänget, för när flickan Joan plötsligt dyker upp på hans båt kallar han varken på polisen eller slänger henne överbord. Istället försöker han övertala henne att lämna gänget som leds av hennes bror King och medelst ett desperat skutt ned i Simons båt gör hon just det.

Men brodern är inte beredd att vare sig lämna ifrån sig Joan eller strunta i Simons ringaktning för Kings i sanning galna beteende. Gänget förföljer Simon och Joan och tvingar dem efter en nattlig jakt att fly in på ett väl inhägnat militärområde. Samma område där Bernard jobbar med sina topphemliga experiment.

Det är alltid spännande att sätta sig framför en helt okänd film. The Damned var en titel som dök upp när jag inför detta tema hetsgooglade fraser som ”best british horror movies” men utöver det visste jag inte så mycket mer. Jo, att den producerats av Anthony Hinds och därmed var en Hammer-film. Men där vet jag ju av erfarenhet att produktionsbolaget i sig inte säger särskilt mycket om varken innehåll eller kvalitet.

Ganska snart börjar jag undra vad fasiken detta är för något. Kings gäng beter sig som de deltar i en blandning av West Side Story och A Clockwork Orange. Inte minst King själv, som till skillnad från de andra killarna inte klär sig i MC-utstyrsel utan i elegant kavaj och med ett paraply (med en överraskning i handtaget…). Oliver Reeds intensiva och kolsvarta blick antyder att här har vi en Tvättäkta Galning men det blir kanske lite…överspelat. (Här kan det dock vara läge att påminna sig om att Reed hade sin första huvudroll i Hammer-rullen The Curse of the Werewolf.)

Detsamma gäller utbytet mellan den propre Bernard och den mer frisinnade skulprisen Freya Nielsen, spelad av ingen mindre än Viveca Lindfors. Man förstår att Bernard brukar hyra ut ett hus till Freya på landområdet där han jobbar och att de haft en historia tillsammans (mest för att Freya är väl intim med en man som bara skulle vara hennes hyresvärd). Hon skämtar om hans hemligstämplade arbete medan han gravallvarligt replikerar ”If I were to tell you…even a little bit about…what you call my ‘secrets,’…I might be condemning you to death”. Festlig kille, den där Bernard…

Nå, till slut landar ändå historien i det där militärområdet där det visar sig att Bernard, militären och ett gäng andra typer håller en grupp barn fångna i en underjordisk bunker. Det är ingen hejd på alla halvkvädna visor och antydningar om att både barnen (och, förhoppningsvis, vi i publiken) ska få veta allt ”when the time comes…”

Själva upplägget på The Damned är ganska spännande, en historia som i förstone ser ut att vara en fortsättning på Village of the Damned men som sedan svänger till att bli en paranoid berättelse om det globala kärnvapenhotet. Bernard är helt övertygad om att Slutet förr eller senare kommer och då är bunker-barnen det enda hopp mänskligheten har. Så från Bernards sida finns alltså en viss omtanke, medan den fyrkantige major Holland bara kan prata säkerhetsrisker. Samtidigt görs det tydligt att inte heller Bernard backar för särskilt mycket när det gäller att bevara sin hemlighet. Vare sig Staten eller Militären är alltså etablissemang som medborgarna kan luta sig mot i trygg förvissning att de ser till allas bästa.

Men det hela blir alldeles för konstigt i händerna på amerikanske regissören Joseph Losey (svartlistad i Hollywood) och manusförfattaren Evan Jones (som i och för sig på kort tid fick skriva om en tidigare manusversion). Alla deltagande uppvisar mer eller mindre überteatraliskt överspel och särskilt Shirley Anne Field i rollen som Joan klarar inte av det. Henne har vi tidigare träffat i Peeping Tom och jag vill minnas att hon även där var ett av de svagare korten.

Överspelet kombineras med synnerligen märkliga relationer som påminner en del om vissa giallos som jag tog mig igenom förra året. Simon försöker exempelvis omgående limma på Joan i en situation där hon inte borde vara det minsta mottaglig för sådana närmanden men givetvis är det (i slutänden). När hon säger att hon alltid velat vara något mer än ”someone’s girl” frågar han henne om hon vill gifta sig med honom. Det finns egendomligt outtalade incestuösa vibbar mellan Joan och King. King klampar i sin tur objuden in i Freyas hyrda hus men hon tycks inte bli rädd för honom trots att han beter sig minst sagt labilt. Däremot blir hon i ett slag fullkomligt hysterisk när han börjar gå loss på en av hennes skulpturer med en yxa.

Till det kommer att historien berättas på ett hackigt sätt med få introduktioner som skulle kunna underlätta tittarens förståelse för vad scenen och personerna betyder. I inledningen är det alltså ganska oklart i vilken relation Bernard och Freya står till varandra eller varför de träffas på en hotellservering. När en sönderslagen Simon stapplar in blir den ännu luddigare – känner han dem sedan tidigare och vem är han egentligen? Varför hyr Bernard ut ett hus där hyresgästen har alla möjligheter att när som helst snubbla över hans hemligheter? Och hur ska egentligen slutet tolkas? Jag tvingas som tittare dra allt för många osäkra slutsatser för att skapa mitt eget sammanhang.

The Damned är främst intressant genom att vara en brittisk version av en annars klassisk amerikansk och japansk domedagsgenre. Den har visuella ambitioner och får ibland till något hjärtskärande i samband med bunkerbarnen men är i slutänden allt för märklig för att bli riktigt underhållande för min del. Däremot är frågan om inte en viss Stanley Kubrick både såg och hämtade inspiration till såväl Dr. Strangelove som A Clockwork Orange.

star_full 2star_full 2

Annonser