Gaslight (1940)

alt. titel: Gasljus, The Murder in Thornton Square, Angel Street, A Strange Case of Murder

Paul och Bella Mallen står för första gången framför sitt nya hur vid Pimlico Square. Men ingen av dem ser särskilt glad ut över att ta sin gemensamma bostad i besittning. Paul har irriterad rynka i pannan och Bellas ögon har ett oroligt och ängsligt uttryck.

Lite senare smyger Bella omkring som en gäst i sitt eget hur tills dess att Paul surt beordrar henne att ringa efter husjungfrun Nancy för att tända gasljusen. Vad tror hon att de har tjänstefolk för, om inte för att utföra tjänster?! Nancy, en liten snärta vars fräcka beteende uppmuntras av Paul, frågar om herrskapet är redo för te. Bella börja stamma något om muffins innan Paul, nu ännu surare, tar över och förklarar för Nancy vad hennes matmor vill.

Nej, det är snart tydligt för oss åskådare att allt inte står rätt till i Mallenska hemmet. Paul har helt klart tappat tålamodet med sin frus oberäkneliga och glömska beteende medan Bella har nått en punkt där hon inte längre litar på sina egna sinnen. Om Paul säger att hon tappat något tror hon blint på hans ord (trots att hon egentligen vet att hon lade ifrån sig den borttappade saken för två sekunder sedan på skrivbordet). Men nu är ju skrivbordet tomt! Hur skulle det kunna gå till om det inte vore så att Bella bara inbillar sig allt?!

Tja, vi i publiken vet i alla fall ganska snart hur allt detta går till. Paul är en sällsynt ful fisk som inte bara försöker övertyga sin hustru om att hon är galen utan också flörtar öppet med Nancy. Allt för att se till att Bella inte har en enda allierad i hushållet.

Gaslight var från början en pjäs av Patrick Hamilton (då stavad Gas Light), en pjäs som blivit så klassisk att dess titel till och med letat sig in i den psykologiska terminologin. ”Gaslighting” har blivit ett begrepp för psykisk misshandel där förövaren, genom att förvanska eller förfalska information, försöker får offret att tvivla på sin egen psykiska hälsa.

I denna första filmatiserade form, regisserad av Thorold Dickinson, är berättandet rappt, effektivt och ekonomiskt på ett sätt som kanske inte lämnar mycket till övers för ren spänning men som jag ändå inte kan låta bli att gilla eftersom det blir så prosaiskt. Gaslight anno 1940 inleds nämligen med det gruvliga mordet på Alice Barlow (vars broderade duk informerar oss både om offrets namn samt vilket årtal vi befinner oss i – ekonomiskt!) och den ansiktslöse mördarens allt med desperata sökande efter – ja, vadå?

Efter det får vi se hur två män planterar ett träd i den lilla parken utanför huset och pratar om att det kommer att bli svårt att hyra ut. Klipp till samma träd men nu med en betydligt bastantare stam och vi förstår med en gång att det gått lång tid. Jämsides med dramat innanför husets fyra väggar mellan Bella, Paul och Nancy förekommer också den före detta detektiven Rough som kan fylla i eventuella luckor i historien.

Gaslight är i mångt och mycket ett kammarspel med fokus på spänningen mellan Paul och Bella men jag tycker mig också ana ett par andra teman. Bella längtansfulla beskrivningar av barndomens Devonshire står skarp kontrast till den giftiga Londondimman och den ännu giftigare atmosfären i hennes eget hem. Lika längtansfullt blir hennes ansikte vid åsynen av ett spädbarn i sin vagn, men det stannar också där. Hennes önskan om att bli mor är inget som hon tar upp med sin make, eftersom hon i den relationen är fullt upptagen med att försöka rädda sitt eget psyke.

Brittisk film är sällan främmande för att sätta pekfingret på klasspulsen och här bjuds vi på två scener i det perspektivet. Utanför den städade (och rejält inhägnade) lilla parken där välklädda överklassbarn leker under sina guvernanters vakande blickar rasar ett gäng redigt smutsiga rackarungar. Rough, som slagit sig i slang med Bella, föreslår att de ska köpa de stackarna några leksaker men kidsen flockas hellre utanför det intilliggande bageriets frestande skyltfönster. Trots att Rough, såsom före detta polis, borde vara välbekant med Londons gatuliv kan alltså inte ens han föreställa sig barn som är så hungriga att de väljer en bit bröd framför en docka.

I ett senare skede har Paul tagit steget in i mer eller mindre fullfjädrad otrohet och bjudit med sig Nancy på music hall-varité. Trots att husjungfrun på alla sätt och vis tydliggjort att hon är en enkel, möjligen till och med klandervärd, kvinna kan hon i Pauls sällskap (och i styrka av sin respektabla anställning) kosta på sig att knycka på nacken och fnysa ”Vulgar!” inför cancan-dansöserna på scenen.

Inget av detta är egentligen något som påverkar vad Paul försöker inbilla Bella, men det är små intilliggande stråk som gör hela anrättningen desto smakligare. Annars undrar jag om det inte skulle räcka med anspänningen inne i huset på Pimlico Square. Redan den första scenen inne i salongen, där Bella smyger runt på tå i sitt eget hem medan Paul göms i en länstol likt en lurande kobra, är enkel men…you guessed it…effektiv. En introduktion av distinkta dutch angles mot slutet injicerar på ett elegant sätt en sista osäkerhet.

Gaslight i denna brittiska version är kanske inte nagelbitande spännande men den kommer långt på fint hantverk, berättande och dynamiken mellan Anton Walbrooks Paul och Diana Wynyards Bella. Jag tror dessutom att den kommer att vinna vid eventuella omtittar.

Annons