Man on Fire (2004)

På 80-talet förekom det en hel del kidnappningar i Italien. Så pass många att de började leta sig in i populärkulturen. Jockeydeckarförfattaren Dick Francis publicerade exempelvis 1983 The Danger, en roman där huvudpersonen arbetar som anti-kidnappningskonsult och bokens första kidnappningsraffel utspelas i Bologna. Tre år tidigare, 1980, kom britten Philip Nicholson (under pseudonymen A.J. Quinnell) med Man on Fire, den första romanen om föredetta främlingslegionären Creasy (en gestalt som tydligen blivit omåttligt poppis i Japan på grund av sin ronin-liknande karaktär).

Man on Fire var aktuell för filmatisering 1987 och även om Tony Scott då var påtänkt som regissör gick jobbet i slutänden till den mer erfarne fransmannen Élie Chouraqui. Men ser man på, knappt 20 år senare fick Scott chansen igen och han högg tag i projektet med liv och lust.

Men mot mitten av 00-talet var det inte alls lika vanligt med italienska kidnappningar. Handlingen i 2004 års Man on Fire är därför förflyttad till Mexico City, där det enligt filmen själv sker en sjuhelvetiskt massa kidnappningar. Stora affärer kan göras i form av försäkringar, vilka givetvis blir mindre kostsamma om försäkringstagaren kan tänka sig att anställa en livvakt. Affärsmannen Samuel Ramos har det förvisso rätt tajt med cash men kan ändå tänka sig att spendera tillräckligt mycket på en föredetta amerikansk elitsoldat, numera rätt alkad.

Lisa Ramos är emellertid själv amerikanska och anställer därför John W. Creasy på momangen för att se till hennes lilla Pita. Inledningsvis är bilfärderna till och från Pitas skola korthuggna och tjuriga men det dröjer inte särskilt länge innan flickan verkar sin helande magi på Creasys sargade hjärta. Tills den dag hon blir kidnappad och Creasy själv dödligt sårad i bataljen. Medan han svävar mellan liv och död i sin sjukhussäng går allt förutsägbart nog åt helvete med lösensumman. Vilket i sin tur innebär att så snart Creasy kan stå på benen igen är det inte aktuellt med en djärv räddningsaktion. Nu är det istället kallblodig och oförsonlig hämnd som gäller.

I samband med min text om Denzel Wahingtons två skjutaction-rullar där han spelar Robert ”The Equalizer” McCall kom jag i diskussion med bloggkollegorna Henke och Filmitch. Henke framhöll just Man on Fire som en ännu bättre skjutaction med Denzel i huvudrollen medan Filmitch förhöll sig mer tveksam till filmen ifråga. En sådan vattendelare gör mig förstås nyfiken och snart (för att vara jag) var filmen sedd.

När jag slänger ett öga på Denzels filmografi kan jag förstå att filmen gjorde intryck om man såg den när den kom. Innan dess hade skådisen främst gjort ett rejält knippe snällisroller och en John W. Creasy ute på hämnarstråt är definitivt ingen snällis. En ovanlig roll, alltså, och en där han övertygar hyfsat rent skådismässigt. Så pass bra är han ändå.

Problemet med Man on Fire är därmed inte Denzel i sig. Däremot är mycket av det som omger honom i Man on Fire betydligt mer tveksamt i mina ögon. Tony Scotts bildspråk exempelvis. Jag är den förste att erkänna att filmer som Top Gun, True Romance eller Enemy of the State är helt ok men här… Söte Jesus i himlen, så Tony Scott gått fullkomligt crazy bananas med ryckigt foto, snabba klipp, slow motion, extrema närbilder, flimrande färger och korta flashbacks. Om jag inte visste bättre skulle jag trott att detta var ett två och en halv timma långt försök att framkalla epilepsianfall hos 75% av tittarna.

Manusmässigt bjuds vi på veteranen Brian Helgeland som bara året innan klämt ur sig Mystic River. Å andra sidan skrev han också The Postman, så lite heaven and hell där skulle jag vilja påstå. Konceptet Man on Fire är förvisso inte särdeles komplicerat: man möter liten flicka–>liten flicka blir kidnappad–>liten flicka dör–>man låter hämnden bli den enda anledningen till att gå vidare. Att grundförutsättningarna är enkla kan jag också ta, däremot inte att det hela berättas så otroligt klyshigt. Jag tycker själv inte att jag är särskilt bra på att plocka upp sådana saker men en av filmens ”överraskande” vändningar gick att ana alldeles för långt i förväg och jag kunde formulera Denzels slutord sekunden innan han själv yttrade dem.

Jag kan heller inte låta bli att få en del sannolikhetsfrågor i skallen när det väl ska börja hämnas. Denzel verkar kunna röra sig ganska obehindrat på Mexico Citys gator där en hyfsat kraftig svart snubbe borde väcka mer uppmärksamhet. Han får ett visitkort av en journalist med argumentet att han kan behöva en hjälpande hand eftersom han inte känner någon i staden. Samtidigt har han inga problem att snabbt kunna lägga vantarna på både sprängdeg och raketgevär. Och varför försöker filmen i allra sista sluttampen få det hela att framstå som en BOATS?

I fallet Dakota Fanning som Pita är jag lite tudelad. Jag visste ju att hon skulle vara med och det var liksom givet på förhand att Denzel skulle tina upp inför hennes oemotståndliga lillgamla charm. Så under de förutsättningarna kunde jag köpa hennes närvaro och också tycka att hon och Denzel var helt ok tillsammans. Att hennes välgörande inflytande till och med får honom att börja sticka upp näsan ovanför kanten på den allestädes närvarande Jack Daniels-flaskan kanske vi ska lämna därhän…

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om hennes blondlockiga och blåögda uppenbarelse enbart ska tjäna syftet att få Creasy snabbt anställd av likaledes blondlockiga Radha Mitchell i rollen som Lisa Ramos, eftersom både hon och den presumtive livvakten är amerikaner. Eller skulle det möjligen kunna vara så att man kallt räknade med att historien skulle bli så mycket mer hjärteknipande om Lupita Ramos, sitt namn till trots, var ”en av oss” och inte en mexikansk flicka med svart hår och bruna ögon?

Och till slut kan jag inte annat än tycka att det blir lite roligt att i en film som handlar om kidnappning så har kompositören Harry Gregson-Williams helt klart gjort detsamma med både sångerskan Lisa Gerrard och tonerna från Gladiator. Han ska kanske vara glad för att inte Hans Zimmer kom efter honom med ett hagelgevär och ett par plasthandskar?

Annons