It ch 2alt. titel: Det: Kapitel 2, It Chapter 2

Den första halvan av It-berättelsens filmatisering drog en skarp skiljelinje mellan då och nu genom att helt särskilja historien som utspelas i våra huvudpersoners barndom. När den filmen rullade på biograferna tyckte jag att det var ett klokt drag. Dels eftersom bokens tidshoppande kändes svårt att överföra till film utan att slutresultat skulle upplevas som hattigt. Dels eftersom det hade gett upphov till en ”halv” film vilken bara skulle ha utgjort upptakten till uppföljarens final.

Nu ramlar vi istället ned i historien 27 år efter fajten mellan The Loser’s Club och Pennywise. En olycksbådande inledning gör det emellertid allt för tydligt att det var en kamp som It numera återhämtat sig från. Jag tycker att regissören Andy Muschietti gör ett riktigt bra jobb med att återskapa bokens absolut första skräckmoment. Bland annat eftersom Pennywises uppdykande snarare blir ett slags hemskt efterspel till en vidrig händelse som tyvärr är allt för realistisk.

Av oklar anledning har Mike Hanlon nu tagit över Ben Hanscoms roll som Historikern/Arkivarien och stannat kvar i Derry för att hålla ett vakande öga på saker och ting medan resten av gänget spridits för världens vindar. De har dessutom inte det blekaste minne av sin barndoms batalj innan Mike ringer upp dem för att återkalla dem till hemstaden och en sista uppgörelse.

Trots att jag i min text om första It meddelade att jag såg fram emot en omtitt under lugnare omständigheter har det inte blivit av. Jag hade ändå ett minne av en helt ok adaption som lyftes till oväntade höjder tack vare sina unga skådespelare. Men för att vara på den säkra sidan försökte jag ställa in mig på en riktigt usel uppföljare, och si, det fungerade.

Alltså i det perspektivet att It Chapter 2 blev bättre än jag hade vågat hoppas på. Historien sparkar igång ganska så omgående och hyfsat ekonomiskt. Manusförfattare Gary Dauberman har den här gången varit ensam om sysslan och tar i dramaturgins namn en hel del genvägar. Vilka å andra sidan funkar helt ok eftersom det är uppenbart att historien måste drivas framåt i en ganska rask takt. Slutresultatet blir kanske inte riktigt lika organiskt och dynamiskt som i boken men känns ändå inte överdrivet krystat eller påklistrat.

Tyvärr blir det främsta syftet med denna snabba marsch att lägga grunden för en slutfajt som torde pågå i minst en timme. Det känns i alla fall så. I det perspektivet är speltiden på mastiga 170 minutrar onödig, här hade man lätt kunnat kapa minst tjugo-trettio minuter. Alternativt låtit berättelsen dessförinnan ta lite mer tid på sig. Summa summarum: en slutfajt som är ännu mer utdragen än valfri modern superhjältefilm bör undvikas till varje pris.

Dessutom går det inte att komma ifrån att många andra scener och bihistorier hade kunnat skalas bort om filmskaparna bara velat. Introduktionerna till både Bill Denbrough och Beverly Marsh i vuxen ålder är av den kalibern att de mer eller mindre kräver en uppföljning som aldrig kommer. Konsekvenserna av Henry Bowers närvaro borde man också ha kunnat uppnå på andra sätt med tanke på hur styvmoderligt den rollfiguren i slutänden blir behandlad. Återblickarna med Stanley Uris i huvudrollen får förvisso sin förklaring i filmens sista flämtade minutrar men det är tyvärr en förklaring och ett tillrättaläggande som jag inte alls sympatiserar med.

Frågan är också om It Chapter 2 inte hade vunnit på att ta bort alla scener som plockar upp rollfigurernas yngre jag. Varje gång de unga skådisarna dyker upp blir jag nämligen påmind om hur mycket bättre de var som grupp jämfört med de vuxna. James McAvoy, Jessica Chastain, Bill Hader & Co. får aldrig till samma härliga gruppdynamik. En brist som jag dessutom inte uppfattar som ett medvetet personregival för att understryka deras underdogposition jämfört med Pennywise.

Var och en för sig tycker jag att Bill Hader gör den ojämförligt bästa prestationen som Richie ”Trashmouth” Tozier (uppgraderad från bokens radio-DJ till ståuppare) – en typ som kan vara rolig men som allt för ofta enbart beter sig som ett rövhål. Hack i häl på Hader i detta avseende noterar jag dock Bill Skarsgård. Utan hans Pennywise hade särskilt denna andra film verkligen bara varit en skräckballong med allvarlig pyspunka.

Återigen bjuder It på ett par uppenbara filmreferenser. Fortfarande rullar A Nightmare on Elm Street 5 på 80-talsbiografen. Ett lika anonymt monster som ”It” är John Carpenters The Thing, vilken åkallas genom både klassiska effekter och underjordiska utrymmen (ursäkta de kryptiska formuleringarna, men jag offrar i det här fallet tydligheten på spoiler-altaret). En mindre lyckad anspelning uppenbarar sig tyvärr i det Ghostbusters-lika slutet, vilket i mina ögon knappast ger vårt monster den hädangång han förtjänar.

Jag upplever stämningen i It Chapter 2 som mindre skräckfilmsbetonad än första delen. Jag skulle snarare vilja karakterisera filmen som fantasy med läskiga inslag. Nästan i klass med LOTR, där det ju också förekom monster som exempelvis Shelob. Jag vill fortfarande hävda uppföljaradaptionen är en helt ok film (innan slutfajten börjar sagga ihop allt för mycket) men som ni märker dras den samtidigt med ett antal akilleshälar. Det ska ändå bli spännande när chansen kommer att se bägge filmerna back-to-back. Kanske till och med mot bakgrund av 90-talsminiserien, bara för att påminna mig själv om var nivån låg dessförinnan.

star_full 2star_full 2star_half_full