Toy Story 4 (2019)

Ni minns den idylliska slutscenen i Toy Story 3? Alla leksakerna tryggt på plats hos lilla Bonnie som delade sina lekgracer jämlikt mellan dem alla? Nu är Bonnie inte så liten längre, på väg att ta det första steget in i utbildningsväsendet och Allvaret. Att plocka med sig en leksak på inskolningen går ju inte för sig. Men Woody är övertygad om att Bonnie kan behöva lite stöttning och vem är bättre lämpad att ge det än han själv? Att Bonnie numera rätt ofta låter honom ligga kvar i garderoben rör inte Woody i dragsnöret (det är i alla fall vad han både intalar sig själv och alla de andra), han tar saken i egna händer och smyger sig ned i sin ägarinnas ryggsäck.

När han kommer hem på kvällen har han en ny kompis med sig till gänget – Forky. Ett barns kärlek, lär vi oss nu, kan inte bara hålla leksaker vid god mental hälsa, den kan också väcka dem till liv. Forky är alltså en liten krabat som Bonnie tillverkat själv med hjälp av en spork, piprensare, en glasspinne och lite häftmassa. Woody är övertygad om att Bonnies lycka och förmåga till balans i detta livets vägskäl uteslutande hänger på Forky. Därför hamnar allas vår cowboy i en knepig situation när den förvirrade ”leksaken” ständigt försöker ta sig tillbaka till den enda trygghet han känner till – papperskorgen. Än mer komplicerat blir det att hålla ordning på Forkys destruktiva tendenser när Bonnies familj ska ge sig ut på en tripp med husbilen.

Även om jag håller Toy Story-serien högt kan jag inte påstå att jag vare sig gått och längtat efter eller väntat på en ny Toy Story. Men när nu Woody, Buzz och de andra bjuder upp till dans, så varför inte? Även denna fjärde del drivs i mångt och mycket av Woodys, intill stupiditetens gräns, lojalitet mot ”his kid”. Jag får utan problem bilder i huvudet av hur det skulle se ut om Woody tillhört Hitler och haft namnet ”Adolf” skrivet under stöveln i tuschpenna…

Nu är det ju inte så illa, Bonnie ger knappast intryck av att växa upp till en aggressivt antisemitisk vegetarian med despotiska tendenser. Däremot ser Woody till att fylla sitt liv med ett syfte som ingen frågat efter, det vill säga att ta hand om Forky för Bonnies skull. Hans ångest över ”Lost toy”-statusen får dock mothugg från en gammal bekant som dyker upp igen. I den här omgången av leksakshistorien antyds det för första gången att det faktiskt går att acceptera konceptet ”kids outgrow their toys” med lite mera fattning än Woodys armviftande hysteri.

Jämsides med Woody har alla de tre tidigare filmerna i princip innehaft en extra huvudroll i form av Buzz Lightyear. Jag gillar hur bägge uppföljarna lyckas göra något lite nytt av hans deltagande jämfört med originalet. Dels genom att konfrontera honom med kopior av sig själv, vilka ännu inte accepterat sin egen leksaksstatus, samt den onde Zurg (”So, we meet again Buzz Lightyear, for the last time!”). Dels genom att låta honom återfalla i sina ”factory settings” för att sedan förvandlas till ”Spanish Buzz”. Den här gången finns inte samma nyskapande, vilket i sin tur gör Woodys fixering vid ”his kid” än mer accentuerad.

Toy Story 4 är långtifrån dålig men jag upplever av någon anledning inte samma berättarglädje och omedelbara humor som i seriens tidigare delar. Historien känns den här gången mer utslätad, ibland till och med lite krystad eftersom grundhistorien är så enkel (hinna tillbaka till husbilen med Forky innan familjen åker från staden) att det krävs en hel del kringelkrokar för att fylla ut speltiden.

Istället för att skapa en underhållande helhet känns det som om jag i fallet Toy Story 4 alltså får nöja mig med roliga eller snygga detaljer. Filmen förtjänade mitt första gapskratt genom klassiska Blumhouse-skräckeffekter som en gammal barnvagn och inte bara en, utan flera, buktalardockor. Nykomlingarna Bunny och Ducky hade en klart mer konfrontativ stil än vi hittills varit vana vid. Mer facehugger än teddybjörn om vi säger så.

Som vanligt är de olika leksakernas rörelsemönster klockrena och jag gillade särskilt Combat Carls huggande armrörelser. Mitt standard-gnäll om taskiga genusperspektiv när det gäller animerad film slipper jag lufta den här gången. Och jag uppskattar att även om skurken också denna gång är en ”lost toy” lyckas Toy Story 4 utveckla hens agerande så att man undviker att reprisera vare sig Prospect Pete eller Lotso. I vissa avseenden tycker jag att hen påminner en del om Julianne Moores Poppy från den andra Kingsman-filmen i sina försök att bevara en svunnen tid.

Men en halvdan Toy Story bjuder fortfarande på betydligt mer skratt och kvalitet än mycket annat som produceras. Slutet ger mig också ett visst hopp om att de oundvikliga uppföljarna åtminstone kan komma att innebära något nytt.