True Grit 1969alt. titel: De sammanbitna

Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.

Manuset av Marguerite Roberts (vilken skrivit för Hollywood sedan början av 30-talet) tar det hela i tur och ordning. True Grit inleds därför med att Henry Ross gör sig beredd att lämna sin gård tillsammans med den sluskige lantarbetaren Tom Chaney. Han säger adjö till fru och barn på verandan men går särskilt in i huset för att få spenderpengar av sin lilla ”book keeper” Mattie. Redan denna upptakt visar på ett problem med filmen som sedan tyvärr kommer att förfölja den.

Portis språk var en av de saker som gjorde hans bok till en högst underhållande läsning. Denna fördel har emellertid vänts till en belastning för filmens del, med dess (i vissa lägen) bokstavliga överföring från boksidorna till skådespelarnas munnar. Särskilt gäller det Matties egna tankar och slutsatser, vilka låter konstruerade och redogörande när de förvandlas till uttalade repliker.

Det känns alltså som om antingen Roberts eller vane Western-regissören Henry Hathaway valt att gå tvärtemot det klassiska rådet ”Show, don’t tell”. Till detta kan också läggas den inledande och specialskrivna sången som alltså redan under förtexterna informerar tittarna om: ”So, you’ll look around to find/Someone who’s kind, someone who is fearless like you/The pain of it will ease a bit/When you find a man with true grit”.

Överhuvudtaget hemsöker det styltiga och teatraliska True Grit anno 1969. Waynes porträttering av Rooster Cogburn hade nästan lika gärna kunnat platsa i en parodi som Blazing Saddles. Han verkar inte alls bekväm med sin enögde suput utan blir stel och tillgjord i både beteende och replikskiften. I mina ögon finns det allt för många scener som mer eller mindre skriker mig i örat: ”Kolla, John Wayne är så full så han inte kan sitta kvar på sin häst. Är det inte tokroligt, så säg?!” Denna känsla av comic relief (kanske till och med slap stick) får en viss hjälp på traven från Elmer Bernsteins score, vilket signalerar en helt annan känsla än Portis bistra humor. I rättvisans namn ska dock sägas att samtiden inte höll med mig – Wayne fick sin enda Oscar för just rollen som Rooster.

Inte heller Kim Darby har det särskilt lätt som Mattie Ross och här spelar det säkert en viss roll att skådespelaren helt uppenbart knappast är 14 år gammal vid tillfället (Darby var född 1947). Det gör alltså de tillfällen när hon faktiskt ska agera som om hon vore 14 minst sagt obekväma. Hennes prestation skulle ha passat betydligt bättre i en helt annan film – den där en bortskämd (och vuxen) arvtagerska tror att hon ska kunna sköta en gård men blir satt på plats av den kärve förmannen som hon sedan givetvis förälskar sig i. Jag satt hela tiden och mer eller mindre väntade på scenen ur denna alternativa film när Wayne (eller ja, en yngre och snyggare Wayne, då) ska lära Darby att veta hut genom att doppa henne i vattenhon.

Det råder ingen tvekan i Portis roman om att Mattie och Rooster är huggna ur samma sten men det är en upptäckt som läsaren tillåts göra på egen hand. I filmen får den uppskörtade hästhandlaren tidigt fråga om det inte är så att Mattie råkar vara släkt med Rooster och en liten stund senare påpekar den enögde att Mattie påminner om honom själv. ”Show, don’t tell”. Fast tvärtom, som sagt.

Rollen som Texas Rangern LaBoeuf spelas av sångaren Glenn Campbell och med tanke på att man först vill ha Elvis Presley på den stolen är det uppenbart att man hela tiden tänkte sig en betydligt tjusigare karl än jag sett framför mig i min läsning. Campbell blir en i och för sig ibland små-sliskig typ, men även om jag inte hoppar jämfota över hans prestation tycker jag heller inte att den är uppseendeväckande dålig.

Roberts manus följer Portis bok förhållandevis troget vad gäller både händelseutveckling och repliker med ett notabelt undantag: slutet. Tyvärr har det i mina ögon blivit väldigt tillrättalagt. Från att ge läsaren en lätt känsla av melankoli över flydda tider lämnas istället tittaren med frejdig tjoflöjt-stämning. Att det blev en uppföljare 1975 med Rooster i huvudrollen förvånar mig inte det minsta. I dagsläget hade vi sannolikt sett honom i en TV-serie på HBO istället.

Jag kan tänka mig att det finns en stor risk att jag tog del av True Grit anno 1969 i något av ett vacuum. Det var länge sedan biograferna visade klassiska Western-filmer och avdankade anti-hjältar som Rooster Cogburn är betydligt vanligare idag än hjälte-diton. Det ger mig heller inget mervärde att se John Wayne i en, för honom, ovanlig roll. Det jag tar med mig från denna adaption blir istället Dennis Hoppers prestation i en liten roll som skadeskjuten skurk. Här dyker för en kort stund äntligen den naturlighet som jag saknat upp och den är högst välkommen.

star_full 2star_full 2