True Grit bokDrängfull och uppfylld av hat över en inbillad oförrätt vid kvällens kortspel skjuter Tom Chaney ihjäl sin arbetsgivare Henry Ross. Ross, som enligt alla är en hygglig karl och bara försökte få sin tölpaktige lantarbetare att lugna ned sig några hekto. Chaney flyr Fort Smith på Ross häst Judy in i det intilliggande indianterritoriet.

Men vad Chaney sannolikt inte hade räknat med var en tvärhand hög hämnande ängel i form av Henrys 14-åriga dotter Mattie. Rättvisans kvarnar mal alldeles för långsamt för hennes smak. På plats i Fort Smith ser hon till att både säkra pengar för att ta upp jakten och städsla tjänsterna från federale sheriffen Rooster Cogburn.

Det är Matties betydelse för historien, att hon faktiskt är både huvudperson och berättare, som ger en första antydan om att True Grit inte är skriven under hennes egen livstid. Charles Portis var en amerikansk journalist som vid mitten av 60-talet blev författare på heltid. True Grit är hans andra roman, om än en kort sådan (knappa sex timmar i uppläst format).

Men inte ens vid slutet av 60-talet tror jag att Mattie var en särskilt vanlig kvinnlig huvudperson. Tidigt i romanen läser hon en bok med titeln Bess Calloways sorgliga öde, vilken handlar om en flicka som ”ställde till besvärligheter för sig själv därför att hon aldrig ville säga vad hon menade utan bara rodnade och pratade om annat”. Det är verkligen inte Matties stil, för att uttrycka det milt. Hon är bestämd på gränsen till burdus och med ett rättspatos som gränsar till det fanatiska. Särskilt som patoset gäller hennes rätt, oavsett om det handlar om att få tillbaka pengar som hon anser tillhör henne eller att utkräva hämnd för faderns död.

I det avseendet är det inte helt fel att kalla henne för en hämnande ängel, för hon är så pass ”enkel” att hon kommer att närma sig en mytologisk figur snarare än en livs levande 14-årig flicka. Med det menar jag inte att Mattie är en ytlig person, men bokens första mening – ”Folk vill inte gärna tro att en fjorton års flicka skulle ge sig av hemifrån mitt i vintern för att hämna sin fars blod” – får utgöra den enda drivkraft historien kommer att behöva.

Däremot är det långt ifrån bokens enda innehåll, i så fall hade den sannolikt varit ännu tunnare. Portis fyller ut och nyanserar sin berättelse genom att para ihop den igel-envisa flickan med den härdade Rooster Cogburn. En manlig stereotyp som mot slutet av 60-talet antagligen började bli ganska välbekant, nämligen den uttjänte anti-hjälten. En man som känner sig allt mer obekväm i samtiden, med mod så det räcker till och blir över men som ändå tvingas se sig undanskuffad av ”små magra karlar som vunnit stavningstävlingar”.

Medan Mattie är principfast på ett sätt som gör henne hederlig men också rigid, är Roosters hederlighet något mer…flexibel. Han beter sig aldrig illa mot Mattie men är en sheriff som inte ser någon större vits med att ta sina skurkar levande. Han spiller inga tårar eller medömkan över boskapstjuvar eller postrånare. Han hade heller inga större problem med att under den röriga tiden efter inbördeskriget ta för sig av statliga pengar. De tillhörde ju ändå inte någon annan än regeringen.

Det personlighetsdrag de bägge delar är emellertid en fullkomligt obrottslig lojalitet. Medan Mattie beskriver sitt eget vuxna jag med en viss kärvhet uttrycker hon melankoli över en svunnen tid och kultur för Roosters del. Inte för att han under färden med Mattie på något sätt framstått som någon superhjälte men att mot slutet av sitt liv reduceras till ett barnvänligt cirkus-akt i en ”Vilda Västern”-show smakar bittert.

Matties bistra berättarstil ger hela framställningen en lätt humoristisk ton samtidigt som Portis utan problem exempelvis kan göra sina uppgörelser oerhört spännande. Hon blandar långa och pratiga meningar med korthuggna konstateranden som ”Jag hade hosta”. Hennes vuxna berättarjag uppvisar också en ganska befriande brist på självinsikt när hon först beklagar sig över att ingen vill trycka hennes artiklar med hänvisning till att de är för ”utsvävande” för att bara en sida senare fara iväg i en lång utläggning om Grover Clevelands mustasch.

Självklart saknade jag att inte kunna läsa True Grit i original men på det hela taget var romanen både behändig och mer djuplodande än man kanske skulle kunna tro utifrån den tunna volymen. Att den däremot skulle tillhöra den exklusiva gruppen av ”Great American Novels” har jag lite svårare att se, men så är jag inte heller amerikan.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full