The Night of the Hunter (1955)

alt.titel: Trasdockan

Gud föder höken, sägs det. Och höken i det här fallet är Harry Powell. Enligt hans sätt att se på tillvaron slänger Gud alltid till honom en åldrande liten änka med en sparad slant närhelst han behöver det. Hans persona av en Guds man tjänar honom förstås väl i dessa syften, särskilt som han genom sina knog-tatueringar (L-O-V-E och H-A-T-E) mycket illustrativt kan beskriva den ändlösa kampen mellan ont och gott genom att armbrottas med sig själv.

Men efter en kort sejour i fängelse för bilstöld gapar Powell möjligen över en allt för stor bit av kakan. Hans dödsdömde cellkamrat Ben Harper lämnar nämligen efter sig en änka och 10 000$ i skönt prasslande sedlar. Två problem kvarstår emellertid: (1) Ben vägrar tala om för Powell var han gömt bytet någonstans och (2) Willa är betydligt yngre än hans vanliga byten samt dessutom utrustad med två ohängda snorungar.

Turligt nog för Powell uppvisar Willa en remarkabelt dålig smak när det gäller män och byter raskt sin bankrånar-ex-make mot en klart farligare sådan. Inom kort är de gifta. Han har heller inga stora problem att få Willa att skämmas över sina förväntningar på bröllopsnatten (”My whole body’s just a-quiverin’ with cleanness”) med några väl valda ord om att kvinnans kropp enbart är skapt för barnalstring. Då är knattarna ett par fiskar som är svårare att fjälla. Särskilt John, som lovade sin far att dels ta hand om lillasyster Pearl, dels aldrig, någonsin berätta var rånarbytet finns gömt.

Den här delen av klassikern The Night of the Hunter är välkänd, så även för mig. Den bygger på en bok med samma namn från 1953. Vilken i sin tur hämtar inspiration från ett verkligt fall med ”lonely hearts”-mördaren Harry Powers som på 1930-talet tog livet av två kvinnor och tre barn.

Men jag blir totalt tagen på sängen när filmen fortsätter ett bra tag efter vad jag tänker mig som den dramatiska upplösningen. Och här är jag inte med manusförfattaren James Agee och regissören Charles Laughton på samma sätt. Filmen har även dittills haft en känsla av att vara en saga, en allegori (en känsla som förstärks av både den sago-liknande inledningen och filmens slående kulisser där alla rum till slut liknar kyrkosalar samt arbete med ljus och skugga). Det är en stämning som ytterligare förhöjs genom till synes omotiverade naturbilder och Powell som tycks förfölja barnen likt ett övernaturligt väsen, snarare än en man av kött och blod.

The Night of the Hunter har bara att tacka sin lyckliga stjärna för att stumfilmsveteranen Lillian Gish spelar den outsägligt goda Rachel Cooper. Få skådespelare skulle kunna riva av hennes övertydliga repliker med blicken rakt in i kameran och ändå få dem att låta både trovärdiga och övertygande.

Men är det någon som skulle kunna matcha hennes prestation skulle det i så fall vara Robert Mitchum som Powell. En av de där jovialiska skurkarna (likt Niall MacGinnis i Night of the Demon) som bara blir ännu mer skrämmande tack vare sin bonhomie. Mitchum tycks finna ett kungligt nöje i att göra sin fejkpastor så sliskigt högtravande som möjligt, inte minst när han med stort darr på stämman lägger ut texten om hur han blivit ”övergiven” av den svekfulla Willa och nu måste ta hand om de älskade barnen helt på egen hand.

Jag tror att The Night of the Hunter tjänar på både en och två omtittar, nu när jag vet vad som komma skall. I nuläget får jag dock inte riktigt rätsida på de motsatser som filmen innehåller. Rollfigurer som av luddiga anledningar går från att vara medkännande till att bli monster i nästan samma klass som Powell. Coming-of-age-dramat för John Harper kontra den renodlade utsatthets-thrillern så länge han och Pearl är i klorna på sin styvfar. Powells egendomliga relation till kvinnlig sexualitet samtidigt som den framställs som något i grunden oberäkneligt eller bekymmersamt. Om filmen är en allegori som ”bara” ska berätta om kampen mellan ont och gott eller om den vill säga någon mer om exempelvis den stora depressionen, storkapitalism eller McCarthyismen? Det enda som jag tror konstant kommer att dra ned min upplevelse är de ganska usla prestationerna från Billy Chapin och Sally Jane Bruce som spelar John och Pearl.

Men trots att det finns många frågor och funderingar som snurrar runt i skallen är The Night of the Hunter även efter en första titt en riktigt bra film. Jag gillade dess orealistiska expressionism-känsla som resulterar i en förvånansvärt obehaglig och rysansvärd stämning. Hur snabbt Willa fullkomligt underkastar sig sin nye make. Övertydligheten i skurkutpekandet av Robert Mitchum, hans olycksbådande vana att sjunga hymner och betoningen av hans allestädes närvaro (må det sedan handla om en upphängd kostym eller en avlägsen siluett mot natthimlen). Mitchums Powell är som sagt dessutom rejält skrämmande och det känns ganska uppfriskande att höra någon kalla ett barn för en ”poor, silly, disgusting little wretch” samt hota att sticka ihjäl dem med en stilett i en så här pass gammal film.