Non ho sonnoalt. titel: Sleepless, I Can’t Sleep

Ack, ni barnramsor. Vad skulle alla fantasilösa seriemördare vara utan er? Platt intet!

I Turin hittas ett par kvinnor brutalt mördade där en av dem hysteriskt pratade om en livsfarlig dvärg kort innan hon dog. Inget polisen blir särskilt glad över eftersom fallet med mördardvärgen har ansetts avslutat sedan 80-talet. Då hittades nämligen den förmodade gärningsmannen Vincenzo de Fabritiis död. Snipp, snapp, snut, case closed.

Polisen tar kontakt med den pensionerade kollegan Ulisse Moretti men där har minnet börjat svika och hjärtat hänger inte riktigt med, så hans förmodade bidrag till de nutida morden avfärdas omgående. En som däremot är mer än tacksam för Morettis hjälp är den unge Giacomo Gallo vars mor var ett av mordoffren under 80-talet.

Tillsammans börjar Moretti och Giacomo nysta i de nya mordfallen vilka utmärks av att mördaren lämnar efter sig utklippta pappersdjur samt sin enastående grymhet. Plus att de följer en gammal barnramsa till punkt och pricka. Om nu bara Moretti kunde komma ihåg alla verserna…

Tänk vad fyra år kan göra skillnad. Jag såg Dario Argentos Non ho sonno mer eller mindre back-to-back med Opera. Medan själva historien för all del inte är helt crazy bananas den här gången känns det samtidigt inte som om det finns mycket kvar av det en gång så innovativa visuella hantverket. Vi har en bautalång åkning längs med en matta som blir ganska seg (åkningen alltså, inte mattan) samt en hel del killer-o-vision som främst får till följd att jag börjar fundera på hur pass effektiv den här mördaren egentligen är. Det enda jag fastnade för var den lilla pop-upp-föreställningen i samband med den så viktiga barnramsan.

Morden, som i tidigare Argento-filmer kunnat få en unik om än blodisande estetik, är här bara slaskiga och råa. Makeup- och effektsteamen tycks ha fått fria händer och hade säkert en underhållande inspelning men för mig som tittare ger det inte särskilt mycket.

Historien är som sagt mer av en klassisk giallo men ligger samtidigt lite väl nära Argentos egen Tenebrae även om han den här gången skrivit manus tillsammans med Franco Ferrini. Vincenzo de Fabritiis skrev nämligen giallos när det begav sig under pseudonymen John MacKenzie och frågan är om hans sista roman, The Death Farm, kan ha utgjort en rysansvärd inspirationskälla.

Det som i mina ögon räddar Non ho sonno från totalt haveri, alternativt dödlig tristess, är en som alltid stabil Max von Sydow i rollen som Moretti. Han är en polis av den gamla skolan, vilken värjer sig mot modernare ”verktyg” än post it-lappar. Nymodigheter som telefonavlyssning och DNA-prover ger han inte mycket för. Han har en skönt avslappnad relation med snyggingen Stefano Dionisis Giacomo och känns trovärdig till och med när han ska hålla en lång och förklarande monolog för sin papegoja så att vi i publiken ska fatta var slutsatserna kommer ifrån.

Non ho sonno är för all del en stabil giallo, vilken kanske samtidigt bör ses i perspektivet att den kom efter Argentos praktiskt taget obegripligt usla Il fantasma dell’Opera. Ur den synvinkeln förvandlas Non ho sonno därmed till mer eller mindre giallo-guld.

star_full 2star_full 2star_full 2