En våldsam flygkrasch. Av 102 passagerare överlever 98. Ren bondtur att inte fler omkom eller är det dags att börja leta efter de fyras dråpare? Berodde kraschen på ett Guds ingripande? Ödet? En sällsynt duktig pilot som ändå lyckades landa sitt plan under närmast osannolika omständigheter? Eller en pilot som genomförde det omöjliga enbart tack vare att han var både packad och hög vid tillfället och därmed inte tänkte efter så mycket?
Det finns så många vägar som Flight hade kunnat ta. Rättegångsdramat där advokater får slåss så hårtestarna ryker huruvida piloten William ”Whip” Whitaker såg till att 98 pers överlevde eller var orsaken till att fyra pers nu är döda. Den tajta thrillern där National Transportation Safety Board (ung. Statens haverikommission) letar efter ledtrådar till vad som orsakade haveriet. Drogmisärdramat där alkoholisten Whip och narkomanen Nicole försöker hålla varandra flytande bara för att med gemensamma krafter bli den som drar med den andre ännu djupare i missbruksträsket. Ett framförande som givetvis också måste innehålla gråtmilda försäkringar till exfrun Deana och sonen Will att den här gången är det minsann annorlunda. Den här gången ska Whip banne mig kunna hålla sig nykter…
Men Flight är faktiskt ingen av dessa filmer. Istället blir det hela ett förvånansvärt fingertoppskänsligt utforskande av ett intressant moraliskt problem eftersom det omgående blir tydligt att fredagen den 14 oktober knappast var första gången som Whip satte sig i cockpiten utan att vara i fysisk toppform. Bara det att just den fredagen kraschade hans plan.
Jag säger ”förvånansvärt” eftersom regissören till dagens drama är ingen mindre än Robert Zemeckis, en för all del kompetent man men en som samtidigt sällan varit rädd för att bre på ganska tjockt med sentimentalitetsspateln. Alla de olika typerna av film som jag slängde ur mig pågår förvisso inom ramen för Flight, men de gör det vid sidan av Denzel Washingtons Whip. På något sätt är det ganska befriande att se hur han bara vid enstaka tillfällen har kontakt med Don Cheadles advokat som tycks utföra större delen av sitt jobb på egen hand. Det är som om ingen av kraschens efterverkningar riktigt påverkar Whip, han befinner sig i sin egen lilla bubbla. Vilken allt som oftast också innehåller en hel del sprit.
Rent storymässigt är alltså Flight en riktigt bra film. Förutom den där bubblan tycker jag exempelvis också om hur Mary Reillys Nicole inte behöver klänga sig fast vid Whip till varje pris för att hänga med honom på den där resan ännu längre ned i helvetet. Bortsett från John Goodmans larger than life-langare framstår också alla rollfigurer som förhållandevis trovärdiga. Whip själv är långt ifrån guds bästa barn – han svär åt sin ex-fru, ber kollegor att ljuga åt honom och vänder sig raskt mot Nicole i samma sekund som hon inte ställer upp på hans lögner och livsillusioner.
Och ändå… Flight dras med en ofantligt nackdel för mitt vidkommande och det är att jag helt enkelt inte tror på Denzel i hans roll. Skådisen lyckas aldrig övertyga mig om att han just den här gången inte är samma genomhygglige snubbe som han vanligtvis porträtterar. Hans fyllor känns forcerade och hans oförskämdheter onaturliga. Jag hade faktiskt lättare att acceptera hans kallhamrade utjämningshämnare Robert McCall än hans plågade alkispilot Whip Whitaker.
Därmed sätter Flight tassen i samma sax som vanligtvis bara brukar fånga in biografi-filmer och BOATS: mer intressant än bra. Jag var hela tiden nyfiken på att se vart berättelsen skulle ta mig men dess huvudperson berörde mig aldrig.
Rörliga bilder och tryckta ord 