Capturing the Friedmansalt.titel: The Friedmans, Fallet Friedman

Ni vet den där uttjatade bilden av clownen som gråter på insidan? Filmaren Andrew Jarecki hittade faktiskt en livs levande sådan när han skulle göra en kortfilm om New Yorks många födelsedagsclowner. Alltså personer som har till yrke att kuska runt på barnkalas i stora brallor med hängslen och vrida till ballongdjur.

En av dem var Silly Billy, aka David Kaye, vilken tidigare hetat David Friedman. David hävdar att han ändrat sitt efternamn för att skilja ut sig från alla sina kollegor som också heter David Friedman. Men det skulle möjligen också kunna vara för att inte bli associerad med sin far Arnold och brodern Jesse, vilka i slutet av 80-talet blev anklagade för att ha våldfört sig på ett stor antal småpojkar i New Jersey-området Great Neck.

Vid den här perioden var ju datorer hot shit men absolut inte allmänt tillgängliga på samma sätt som idag. Så hur bättre att komma i kontakt med en massa smågrabbar än att ha datorkurser? Arnold Friedman tycks ha haft en lång historia av undervisning inom såväl skolväsendet som hemma, inom så vitt skilda ämnen som fysik, datorer och piano.

Men Arnold åkte dit för innehav av barnpornografi och i sådana fall är det förstås helt naturligt att polisen tänker ”ingen rök utan eld”. Röken skulle då vara den bildmässiga barnpornografin och elden reella övergrepp på alla de barn som ha kommit i kontakt med under årens lopp.

Sagt och gjort. Polisen började gå runt och knacka dörr hos Arnolds elever med föräldrar vilka förståeligt nog blev både rädda och upprörda. Undan för undan började det flyta upp allt mer horribla historier om vad Arnold pysslat med under sina ”dator”lektioner. Samt att han haft benäget bistånd av sin då 18-årige son Jesse.

Capturing the Friedmans är en dokumentär som låtit tala om sig (den blev bland annat nominerad till en Oscar) och jag kan förstå hajpen. Framställningen i sig är kanske inte häpnadsväckande nyskapande, utan består främst av intervjuade personer som förmedlar sin syn på saken. Det som gör att filmen sticker ut är dels känslan av objektivitet eftersom många olika sidor får komma till tals, dels det faktum att Friedmans var en familj som tycks ha älskat att dokumentera sitt familjeliv.

Capturing the Friedmans är således späckad med hemvideomaterial samt ett par klipp från Davids egen videodagbok. Och detta är inte alltid snyggt uppställda och redigerade filmer eftersom David uppenbarligen kände ett behov av att rakt upp och ned spela in såväl samtal som gräl under den uppslitande perioden när först Arnold och sedan Jesse genomgick sina rättegångar.

Dokumentären får som sagt drag av trovärdighet eftersom den inte tycks ta ställning för någon sida. De manliga medlemmarna av famljen Friedman hävdar sin oskuld i sten samtidigt som polisen är lika övertygad om att de var skyldiga. Vissa gamla elever säger att de aldrig såg tecken på att något fuffens skulle försigkomma medan andra minns både hot om våld, våldtäkter och bisarra nakenlekar. Det som särskilt fångar min uppmärksamhet är alla de som inte är till 100% övertygade om Arnold och Jesses skuld och retoriskt frågar hur allt detta kunnat pågå under så många år. Hur kommer det sig att ingen trädde fram när det begav sig utan först när polisen började ställa frågor? När snöbollen redan var i rullning? Vilket ju är exakt det ifrågasättande som förekommit mot alla olika #metoo-kampanjer.

Samtidigt är det inte svårt att se framför sig den veritabla häxjakt som skedde efter att berättelse efter berättelse lades i dagen på 80-talet. Arnold var bevisligen en man som tyckte om att titta på nakna barn och förstås därmed noll trovärdighet. Grannskapets datorsugna elever förhördes i sin tur rätt hårdhänt av polisen eller fick genomgå hypnosterapi för att ”återuppväcka” förträngda minnen. En notoriskt riskabel metod i sådana här sammanhang eftersom den lika gärna kan plantera nya minnen som att dra fram sådana som bara glömts bort.

Och ni som tycker att ni känner igen namnet Andrew Jarecki? Friedman-fallet gav kanske filmaren blodad tand för true crime. 2010 regisserade han nämligen filmen All Good Things (med Ryan Gosling och Kirsten Dunst) om den anklagade mördaren Robert Durst. En historia som 2015 förvandlades till hyllade serien The Jinx.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser