The Woman in Blackalt. titel: Kvinnan i svart

Likt en annan advokat som tvingas lämna sin älskade och bege sig till en avlägsen plats å yrkets vägnar kommer den unge Arthur Kipps till byn Crythin Gifford, belägen vid Englands nordöstra kust. Men till skillnad från Jonathan Harker är hela äventyret inledningsvis ganska trivsamt för Arthurs del. Visst, tågresan är lång men när han kommer fram till Crythin Gifford väntar en utsökt måltid, en brasa och en god natts sömn.

Uppdraget är till synes enkelt: Arthur ska delta på begravningen av advokatfirmans klient Alice Drablow och sedan inspektera godset Eel Marsh House för att ta hand om eventuellt kvarlämnade papper samt se till att hela schabraket blir sålt. Arthur ser med iver fram emot arbetet eftersom det innebär att han äntligen kan bevisa för firmans ägare Mr. Bentley att han är redo för mer ansvarsfulla uppdrag och, i förlängningen, en högre lön. Utan vilken giftermålet med fästmön Stella blir svårt att genomföra.

Men vid begravningen ser han en utmärglad kvinnogestalt helt klädd i svart, en gestalt som åter hemsöker honom ute vid Eel Marsh House. Faktum är att hennes uppenbarelse gör Arthur så livrädd att han för första gången i sitt liv känner sig övertygad om att det kanske ändå finns en sådan sak som vålnader här i världen. Trots rädslan är han ändå beslutsam om att genomföra sitt arbete.

Jag hade hunnit ta del av de bägge filmatiseringarna av Susan Hills korta spökroman innan jag tog mig fram till själva förlagan. Redan 1989 sändes en film på brittisk TV och sedan sög det nymornade Hammer Films tag i berättelsen 2012. Bägge är respektabla hemsökelsefilmer men jag har alltid hört att Hills bok skulle slå dem på fingrarna.

Kanske är jag blasé. Kanske förlorar The Woman in Black på att jag redan är bekant med historien. Kanske vinner boken inte på att avnjutas som ljudbok. Kanske är det så att spökberättelser helt enkelt inte är min grej. Hur som haver, jag har inga problem med att se (eller, i det här fallet, höra) de litterära kvaliteterna i romanen men otäckt blir det banne mig aldrig. Med det sagt var The Woman in Black ändå en klart bättre “läs”upplevelse än exempelvis Henry James The Turn of the Screw.

Författaren använder exempelvis flera smarta, kontrasterande grepp för att understryka gruvligheten i det som verkligen händer. Dels finns en ramberättelse där julaftonskvällen ägnas åt äktgotiska spökhistorier, fulla av beniga skelettfingrar, rasslande kedjor och ödsliga ruiner. Allt medan berättaren bara blir mer och mer påmind om den ruggiga realiteten i det han själv upplevde för många år sedan. Dels är som sagt Arthurs ankomst till Crythin Gifford färgad av idel positiva upplevelser. Vädret är kallt men klart, byborna förhållandevis vänligt inställda och Mr. Keckwick har inga problem att köra advokaten ut till Eel Marsh House i sin ponnykärra. Det är sammanträffandet med kvinnan i svart och den sakta krypande olustigheten som vilar över huset som till slut blir Arthurs undergång.

Hill är också högst medvetet obestämd i fråga om när allt detta ska utspelas. Det förekommer trots allt ”motorcars” i Crythin Gifford och Eel Marsh House är utrustat med elektricitet, vilket antyder minst sent 20-tal. Har man väl börjat tänka i de banorna blir det samtidigt lite märkligt att det i så fall inte förekommer minsta hänvisning till första världskriget, särskilt när Arthur gör en kort spekulation över att han sannolikt inte är vare sig mer eller mindre modig än andra män. Jag gissar att det är en frustration som andra delat med mig eftersom TV-filmen (men manus av Nigel Kneale) oerhört tydligt slår fast tidsperioden. Dels genom att låta två av advokatfirmans unga bokhållare prata om filmen de nyss sett på bio – Chaplins Gold Rush. Dels genom att en av firmans klienter är en man som skadats av senapsgas.

The Woman in Black är en trevlig bok som kammar hem en hel del extrapoäng genom att kännas som om den vore skriven under samma tidsperiod som The Turn of the Screw, Bleak House eller The Moonstone när den i själva verket publicerades samma år som det nuvarande Internetzet ”föddes”. Som sagt välskriven, genomarbetad, nyanserad och psykologiskt trovärdig men ska jag bli skrämd av hemsökelser vänder jag mig hellre till Shirley Jacksons Hill House än Susan Hills Eel Marsh.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser