Clan of the Cave BearJag törs tippa att de flesta av mina generationskamrater har någon slags relation till Grottbjörnens folk, boken om hur cro-magnon-flickan Ayla växte upp hos en grupp neanderthalare. Jean M. Auel var kvinnan som, tack vare idén att förlägga sina romaner till den senaste istiden, lyckades smyga in kittlande sexskildringar på bibliotekshyllorna.

Men böckerna handlade ju inte bara om sex. Jag minns en läsupplevelse späckad av spännande fakta och en stark hjältinna. Så med tanke på det generationsfenomen som inte minst de två första böckerna (The Clan of the Cave Bear från 1980 och The Valley of the Horses från 1982) blev är det förstås inte så konstigt att man ville ge sig på att göra film av det hela.

Jag såg aldrig The Clan of the Cave Bear när det begav sig och därför bjöd förtexterna på trevliga överraskningar i form av Jan de Bont bakom kameran, John Sayles bakom manusskrivandet och Alan Silvestri bakom taktpinnen. Däremot kanske man borde ha lagt lite mer kosing på regissören? Michael Chapman har förvisso en högst imponerande CV som fotograf. Innan The Clan… hade han däremot bara regisserat All the Right Moves med en ung Tompa Cruise i huvudrollen.

Av det intressanta populärvetenskapliga innehållet kvarstår platt intet. Filmen är på det hela taget fruktansvärt…platt och, icke minst, tråkig. Sayles och Chapman har försökt renodla själva händelseutvecklingen men det är förstås svårt när så mycket av förlagan går ut på att Ayla skulle lära sig en massa saker.

I det avseendet skapas därmed inget som helst engagemang för Darryl Hannah där hon hasar omkring i pälstossor och skinnkolt. Inte heller är det en historia som skapar särskilt många möjligheter för Jan de Bonts kamera. Mitt intryck är att han är bra på action-sekvenser och det finns det förstås försvinnande lite av här.

En annan hörnsten i romanen var relationerna inom klanen men inte heller det funkar särskilt bra i filmens sammanhang. Det enda språk som finns till hands är enkla gester och gutturala ord, varav hälften utgörs av klanmedlemmarnas namn. The Clan… har i någon mån försökt att lösa språkfrågan genom att texta vissa delar av neandertalarnas gester och dessutom slänga på en berättarröst men det hjälps inte. Återigen har jag bara min minnesbild av boken att gå på, men därifrån hade jag med mig en intrikat beskrivning av en hyfsat avancerad kultur med ett väl utvecklat teckenspråk. Av all detta får publiken ingen uppfattning i filmen.

Darryl Hannah är förstås The Clans… mest välkända fejs men i rollen som hennes fostermor Iza ser vi också Pamela Reed. Vilken tyvärr större delen av filmen tvingas gå runt i en allt mer markerad neanderthals-ålders-make up som mest av allt får henne att se ut som om hon skulle ha varit med i Labyrinth istället. James Remar är å sin sida närmast oigenkännlig som shamanen Creb eftersom halva hans ansikte består av stora ärr. Vi kan dock inte lämna skådisuppräkningen utan att också nämna veteranen Bart the Bear som gör en stabil ritualinsats där han får bita skallen av en man (effekterna är inte toppklass i de scenerna för att uttrycka det milt) innan han huggs ihjäl med en stenkniv.

The Clan… floppade föga förvånande rejält på biograferna men jag hade hoppats att i alla fall kunna få mig till del en skrattretande dålig film. Tyvärr kunde Darryl & Co inte ens stå till tjänst med det.

star_full 2

Annonser