Neverwhere TVI förhållandet mellan bok och film tillhör det inte vanligheterna att det är filmen som är förlagan och boken adaptionen. Och börjar man leta runt i denna lilla grupp är det ännu mera sällsynt att den resulterande texten är mycket att hänga i julgranen. Själv minns jag bland annat en oerhört olycklig liten trasa till fantasyroman som skulle vara baserad på Ron Howards Willow.

Det är fullt möjligt att undantaget som bekräftar den regeln är Neil Gaimans Neverwhere – först påtänkt som en TV-serie om sex halvtimmesavsnitt för kanalen BBC Two och vars manus sedan omarbetades till en bok. Neverwhere kom att bli författarens första egna roman eftersom han dessförinnan ”bara” skrivit seriemanus, noveller och Good Omens tillsammans med Terry Pratchett.

Rent handlingsmässigt har Gaiman inte utökat boken jämfört med TV-serien, de handlar båda i allt väsentligt om den normale och tråkige mellanmjölkskillen Richard Mayhew. Som en kväll sträcker ut en hjälpande hand till en blödande flicka på gatan och en lång tid efter det får betala ett dyrt pris för sin omtanke i form av livsfarliga äventyr i London Below. Alltså det London som existerar under och vid sidan av det som vi ser som det ”vanliga” London. Ett London fullsmockat med adliga hov, rat speakers, svartmunksbröder och en uråldrig best.

Däremot vinner boken på att man som läsare kan skapa egna bilder utgående från Gaimans ord, för TV-serien ser ärligt talat riktigt rackig ut. Jag läser mig till att tanken var att det hela, av ekonomiska skäl, skulle skjutas med videokamera för att sedan konverteras till att se mer ”filmat” ut. Problemet var bara att budgeten tajtades åt ytterligare efter det beslutet och man strök hela konverteringsproceduren.

Vad som återstår är alltså en videofilmad TV-serie, vilken dessutom ljussattes med den uteblivna konverteringen i åtanke. Slutresultatet ser tyvärr både billigt och amatörmässigt ut, med hårda och grälla färger. Inte heller hjälps framställningen av att klippningen mellan olika linjer i berättelsen ofta känns tvär och klumpig. Någon slags Londonmystik, vilken inte var det minsta problematiskt att finna i boken, märker jag aldrig ett uns av och då är inspelningsplatserna ändå i många fall tvättäkta Londonlandmärken som Blackfriars tunnelbanestation och taket på hotellet vid St. Pancras.

Jag vet inte om det bara är utseendet som gör att själva innehållet aldrig heller lyfter. Med risk för att låta som en korrupt ljudfil kan jag bara återigen påpeka att det mesta som hände i boken kändes fräscht, coolt och fränt. En riktigt bra urban fantasy, helt enkelt. När jag ser historien utspelas framför mina ögon undslipper jag olyckligtvis sällan känslan av att jag sitter och tittar på ett gäng halvkompetenta lajvare och ofta blir slutresultatet direkt fånigt. Det platta ytan gör förstås sitt till men även effekter och fajter, i den mån de förekommer, ser lekmannamässiga ut.

Fast en del av skulden för detta bör nog i ärlighetens namn också läggas vid skådisarnas fötter, där jag egentligen bara känner igen Laura Fraser (som spelar Door) från Breaking Bad och Better Call Saul. Utseendemässigt är Gary Bakewell oerhört välfunnen som Richard Mayhew för han ser verkligen helt vanlig ut. Inte ”Hollywoodvanlig” (tänk exempelvis Josh Lucas), utan som någon man faktiskt skulle kunna trängas med på tunnelbanan i morgonrusningen. Tyvärr är Richards inledande beskrivning av sig själv som ”boring” också den lite för välfunnen eftersom jag aldrig fångar upp någon utstrålning eller känsla från Bakewells prestation. Varken på egen hand eller i samspelet med Laura Fraser. Hywel Bennett och Clive Russell ska i sin tur spela den livsfarliga torpedduon Croup och Vandemar men framstår inte som det minsta skräckinjagande.

Fanns det då inga förlåtande drag i den här produktionen? Jo, helt bortkastad var ändå inte titten. Dels minns jag inte att jag vid läsningen riktigt fastnade på det egentligen skrämmande konceptet ”en ängel med storhetsvansinne”, vilket blev tydligare i serien. Dels minns jag inte heller att jag tänkte på de olika personernas hudfärg, medan TV-serien fullkomligt självklart bland annat har castat en mörkhyad Marquis de Carabas. Även Richards prövning hos Blackfriarsorden funkar bra, om än en smula inlånad från Total Recall.

Har du lika svårartad kompletteringssjuka som jag har kan du eventuellt finna ett viss nöje i Neverwhere som TV-produktion. Särskilt om du klipper den innan du gett dig på att läsa boken. För alla andra skulle jag helt klart rekommendera läsning (eller varför inte lyssning?), snarare än tittning.

star_full 2star_half_full