Ännu en tråkig dag på kontoret? Not quite… Nu skulle man i och för sig kunna tänka sig att majoriteten av Belkos anställda knappast har flyttat till Bogotá enbart för att kunna ha ett själsdödande kontorsjobb men den här dagen ska visa sig bli lite mer…professionellt utmanande.
En bit in på arbetsdagen genljuder höghuset (som ligger en bit utanför stan) av en stentorsröst, vilken förkunnar att de alla är shanghajade till ett slags socialt experiment. För hur ska man annars tolka det faktum att rösten meddelar att de ska döda varandra? Till en början tar många det ganska lugnt, tror att det är något slags skämt. Men när medarbetares huvuden börjar explodera som överjästa konservburkar infinner sig den skrik-och-panik-stämning som man skulle kunna förvänta sig.
Nu kräver rösten minst 30 dödsoffer, annars kommer det dubbla att få sätta livet till. Så vem förvandlas till vad i den här situationen? Vem vägrar att vara en del av människooffrandet? Vem försöker hitta en lösning som innebär att man inte behöver avrätta kollegor? Vem vill själv inte dö men tycker att det är lite obekvämt att behöva välja vilka andra som ska göra det? Vem tar emot ett vapen med ett brett flin? Vem blir tokparanoid? Vem börjar misstänka att det hela är ett resultat av någon slags kemikalieförgiftning?
Jag hade av någon anledning fått för mig att The Belko Experiment skulle vara en version av fängelseexperimenten vid Stanford som genomfördes på 70-talet. Ni vet, där hälften av en grupp skulle låtsas vara fångar och den andra hälften var fångvaktare?
Nå, det räckte med att se namnen James Gunn och Greg McLean i förtexterna för att inse att det här nog inte skulle bli en sådan film. Tydligen är The Belko Experiment ett manus som James Gunn haft i byrålådan ett antal år och nu var det alltså dags att realisera det tillsammans med aussie-regissören som gett oss både tortyrlantisar och bigg ass-krokodiler.
Jag inbillar mig att jag ganska tydligt ser dessa båda herrars respektive bomärke på filmen. Vi har greppet att gärna bryta en spännande eller pressad scen med ett skämt eller två, vilket Gunn tycks älska. Antingen det handlar om att brorsan Sean Gunn ska spela stoner-nojjig eller att en osedvanligt blodig session i ett av kontorsbyggnadens badrum avslutas med att vi får en bild med den lilla snusförnuftiga skylten ”Vänligen lämna badrummet i samma skick som du önskar finna det”.
Och herre min je, vad det är blodigt. Här tänker jag att McLeans hyperrealism kommer in, det skvätter blod högt och lågt tills dess att både väggar och golv ser ut att ha blivit omdekorerade av en inredningsdesigner som älskar abstrakta mönster. Som vanligt i sådana här sammanhang är det dock de mer subtila detaljerna som blir riktigt otrevliga, exempelvis den tydliga inbuktningen i pannan på mannen som just fått en skruvmejsel i skallen.
Tyvärr tycks Gunn också ha plockat med sig sin faiblesse för massmordsscener, vilken vi känner igen från bägge Guardians of the Galaxy-filmerna. Det kunde möjligen ursäktas när Groot spetsar ett tiotal elakingar på en och samma gång, kändes rätt otrevligt när Yondu pilade sönder större delen av sin gamla besättning och blir i The Belko Experiment närmast frånstötande när människors huvuden exploderar i koreograferade sekvenser i takt med musiken.
Men om man nu kan bortse från just den scenen (för egen del gick det besvärande snabbt) är The Belko Experiment en hyfsat tajt, välgjord och välspelad film. Den river av sin historia utan onödiga utvikningar och bjuder på det stora hela inte på några avgörande överraskningar. Men, som sagt, en hel del blod och människor som orimligt snabbt blir orimligt galna i en orimlig situation. Det kan vara orimligt underhållande ibland.
Rörliga bilder och tryckta ord 